Ju oftare man aktivt gör eller passivt upplever något, ju mer erfarenhet får man, alternativt vänjer man sig vid det. I värsta fall lär man sig åtminstone att härda ut. Men nästan all upplevelse av tillvänjning skiftar, med några få undantag. Till exempel smaken av surströmming, smärtan när man hastigt reser sig upp och slår huvudet underifrån i en öppen skåplucka eller besvikelsen och ilskan man känner när man råkar trampa i hundskit.

Så trots att snus är snus, är snus egentligen aldrig konstant eftersom vi själva och vår tillvaro är i ständig förändring.

Jag skulle gärna vilja vara någon som minns exakt årtal och tidpunkt när omvälvande händelser skakat om mitt liv i grunden, men det gör jag inte. Jag minns knappt vad jag heter eller var jag bor, än mindre när jag kände doften av snus för första gången. Men jag är hyfsat bra på att gissa, höfta och skarva.

Alltså var mitt första möte med snus Röda lacket, det märke min dagmammas finlandsfödde make Börje snusade och alltid hade en dosa av liggande på deras köksbord. Det blev i nyfikenhetens tjänst några skräckblandat fascinerande sniffar av den ilskna kolsvarta mylla som dolde sig under ett glänsande lock av plåt (men som verkade vara gjort av rent guld). Lukten var farlig och så frän att det tårades i ögonen, inte alls lik den trygga och mjuka doft av hemtam och ofarlig cigarettrök som mitt eget föräldrahem var inbäddat i under 70- och 80-talet. Jag var nog runt åtta år när lovade mig själv att jag aldrig någonsin skulle börja snusa.

Eftersom det inte förekom något snus hemma eller hos några släktingar och bekanta antar jag att jag helt enkelt aldrig tänkte på snus igen förrän jag började i högstadiet. Där snusade alla grabbar som var tuffa, hårda och farliga, de som hade mopeder med limpsadel och mer frånvaro än närvaro. De som antingen gick i obs-klasser (där man placerades för att man inte skulle störa andra elever med sina koncentrationssvårigher, begrepp som adhd och andra bokstavskombinationer var fortfarande okända) eller så tränade de ishockey.

Hela taket ovanför trappan ned till matsalen från skåphallen var dekorerat med skickligt och helt i strid med gravitationen kraftfullt utlagda prillor. Det vara bara en tidsfråga innan min egen debut skulle komma.

Tillfälligheter (och visst grupptryck) gjorde att det blev ‘Tre ankare’ och jag tror att det var det enda portionssnus som fanns på den tiden. Det sved och brände under läppen och trots att jag mådde rejält illa lyckades jag undvika att kräkas. Jag har förstått att illamåendet är en upplevelse jag delar med de flesta som provat snus för första gången och det är ett stort mysterium att någon vill prova igen efter det. Men det ville man ju.

Hela högstadietiden var en kavalkad av olika sorters lössnus som General, Grov och Röda lacket vilka mödosamt applicerades under läppen. Ofta med hjälp av en prismaster som filats ned en aning så att prillorna kunde göras ännu större. Men inte ens med hjälp av snussprutan i svart hårdplast gick det att få ihop mandomsprovet, den heliga Ettan, det svårbakade gubbsnuset som bara de mest rutinerade skolhatarna klarade av att forma till en prilla. Snuset som jag länge trodde var min resas mål.

Det har förekommit kortare perioder sedan dess när jag snusat Grovsnus och General, men även portionssnus som Skruf stark portion och Knox. Jag har även rökt cigaretter parallellt med snusandet, eller helt och hållet några gånger när jag försökt sluta snusa, men det är länge sedan nu. Allt som oftast har det varit jag och Ljunglöfs Ettan och att jag skulle vilja eller ens kunna känna någon annan smak av snus reflekterade jag aldrig över innan jag började göra snuset själv.

Det var med andra ord ganska nyligen snusets smak, doft och konsistens blev något jag tänker på hela tiden, varje dag. Och det som är så fantastiskt med att ha upptäckt att det går att göra världens godaste snus själv är att det uppvaknandet också innefattar en nyfikenhet på massa nya smaker och konsistenser och att man inser att det ständigt kommer nya perioder i snuslivet eftersom man säkerligen kommer att tröttna lite på det som fram till nyligen varit favoritsnuset.

Alla gillar vi olika och jag för min del är inte så förtjust i skarpa smaker som bergamott, geranium och tjära, i alla fall inte nu, men det kan säkert komma att ändras. När jag gör snus blir det ofta med olika sorters te, vitt vin eller portvin med inslag av rostad ek eller chaga och det känns som att jag hittat det jag alltid kommer vilja ha under läppen. Men det som är så spännande är att jag vet att jag ingenting vet om mitt nästa snusbak. Det är fullt möjligt, till och med troligt, att mitt framtida favoritsnus har en smak som ännu är helt okänd för mig.