Lenas Hörna

Virus, växter och vidareförädling

16 augusti 2022

Tobak är kul. Odling är kul. Växter överhuvudtaget är kul. Och allt man kan göra med dem.

Jag har väldigt länge varit intresserad av växter. Med en pappa som var bondson och naturmupp fick jag tidigt helt ofrivillig kunskap, men när jag blev äldre började jag lära mig på egen hand. Jag plockade mest vilda växter och använde dem som mat eller örtteer, färgade ullgarn eller kryddade snaps. 

Odlingsintresset kom ganska sent. Det var inte förrän jag och maken tog över hans föräldrars sommarställe som det satte i gång på riktigt. Svärfar var en trädgårdsentusiast av den gamla skolan, med konstgödsel och gifter, men han lämnade efter sig bärbuskar, kompostbehållare och lite annat som jag grävde fram bland sly och ogräs. Det var som att hans ande svävade runt över trädgården. När vi byggde ett nytt hus och bosatte oss permanent fick jag för första gången en egen trädgård.

Jag röjde och klippte och öppnade upp på tomten. Jag odlade i början i ganska liten skala och lärde mig efter hand. När tobaken kom in i mitt liv för några år sedan började jag skala upp ordentligt. Nu är det odlingsbäddar, pallkragar, växthus och rabatter överallt.

Även snapskryddningen har utökats eftersom jag nu använder tinkturerna även i snuset.

Det är ju samma grundmaterial. Skillnaden är att till snaps späder jag tinkturen med väldigt mycket okryddat brännvin, i snus använder jag den koncentrerad.

Det går att göra snaps/snuskrydda av delar av väldigt många växter, allt från blomman ända ned till roten. Olika delar ska ligga olika länge i brännvinet. Allt från ett par dygn till åtskilliga månader. En del saker ska torkas först, andra inte. Och de ska plockas vid olika tider på året. Det är bara att läsa en bok om att krydda snaps så får man väldigt många bra tips.

Att samla egna fröer är något jag också börjat göra allt mer. Just nu är det till exempel dags att börja ta rätt på tobaksfröerna. 

När blomman har vissnat, blivit brun och trillat av ser man efter ett tag en brun kapsel i den gröna ”hållaren” där blomman har suttit. 

Då kapar jag hela toppen på plantan, knyter fast den i handtagen på en papperskasse som jag sedan hänger upp inomhus. Blomställningarna hänger på så vis en bit ovanför botten på kassen så att kapslarna kan torka ordentligt. Samtidigt landar de fröer som eventuellt ramlar ur kapseln i kassen och ingen annanstans.

Precis som andra växter behöver tobak byta odlingsplats ibland för att må bra. Under sommaren har jag odlat pumpa och potatis i en bädd av halm, hö och fårskit som vi skottade ur fårens vinterbostad förra hösten. Det har växt galet bra, så nu har jag ett gäng gigantiska nakenfröpumpor på åtskilliga kilo styck som ska bli hönsmat i vinter. Efter att jag har skördat i höst kommer jag att fylla på landet med skörderester, hönsskit, tång, löv och annat. I vår är odlingsbädden redo att bli mitt nya tobaksland.

Och så var det det där med virus. Ett av dem är ju döpt till corona, eller covid 19. Efter att jag gick igenom sjukdomen i vintras blev det lite vaj med mitt doft- och smaksinne. Några saker smakade annorlunda eller ingenting. Snus till exempel. Det smakade bara beskt. Eller också ingenting. Glädjen och lusten med tobaksodling och snusbakning fick sig en rejäl törn och jag var på god väg att ge upp alltihop och gå över till köpesnus. I portion. Av budgettyp. Sådant där vitt, utan tobak. Hemska tanke.

Nu har det vänt. Smaken är på väg tillbaka, tobaksodlingslusten är tillbaka, snusbakningslusten är tillbaka. Livet hade ju varit bra tomt och eländigt utan det.

En riktig bladvändare

4 augusti 2022

Tobak är en oerhört tacksam sak att odla. Sådd i mitten av mars, utplantering i slutet av maj och nu så här i början av augusti är allt skördat.

Nåja, nästan i alla fall. Plantorna med fröställningar i toppen står fortfarande kvar i landet i väntan på att frökapslarna ska bli bruna och torra. Det ser ganska spöklikt ut med vita nätbollar längst upp på kala pinnar. Bladen har jag plockat, buntat och hängt upp bredvid de plantor som jag har hängt hela. 

Och eftersom rustican inte går att kurera blad för blad, utan bara genom att hänga plantan hel, så sitter ju dess blad kvar på fröplantan i landet.

I år har jag hängt så många plantor som möjligt hela. Jag har hängt dem längs söderväggen på verkstaden. Där är det soligt nästan hela dagen och där är de skyddade mot regn under takutsprånget. Rustican är så knubbig så den hänger jag i carporten ovanför ett av våra bilvrak.

Sedan plockar jag bladen när de blir gula och hänger upp inne. Jag skär ett snitt i mittnerven och trär upp dem på käppar som jag hänger i taket i arbetsrummet. Vartefter bladen torkar lägger jag dem i flyttkartonger. Alidan är tidigast, så där har jag redan börjat plocka ned dem i lådan.

Det är väldigt sällan som bladen hinner gulna helt på plantorna medan de står i landet. Genom att såga av plantorna ända nere vid backen och hänga dem lurar man dem att mogna tidigare.

Nu är det bara att hålla tummarna att frosten inte kommer innan jag har hunnit ta rätt på frökapslarna.

Att vattna eller inte vattna

18 juni 2022

– det är frågan.

Som förstagångsodlare har man många frågor om allting. Bevattning är en av de vanligaste frågorna.

Medan tobaksplantorna växer upp inne är det relativt lätt att hålla koll på hur mycket vatten de behöver. När de sedan kommer ut i landet är det svårare. Det hänger ju på hur fuktigt det är i marken och hur djupt rötterna går och det är det inte alltid så lätt att veta.

Det finns inget rakt svar på hur mycket och hur ofta man ska vattna. Det hänger ju på så många saker. Hur är jorden? Lerjord eller sandjord? Mycket eller lite mull? Hur soligt ligger landet placerat? Hur mycket regnar det? Hur mycket blåser det? Hur stora var plantorna när du satte ut dem?

Men det finns några knep man kan ta till.

1. När du planterar ut, ta bort de nedersta bladen och sätt plantan djupt. Vattna ordentligt i planeringsgropen innan du sätter dit plantan och vattna ordentligt vid själva plantan de första dagarna. Det behöver bli blött under plantan för att rötterna ska söka sig nedåt och förhoppningsvis hitta vatten själv så småningom.

2. Observera plantorna under olika tidpunkter på dagen och vid olika väderlek. Om de slokar under dagen när det är soligt och varmt behöver det inte betyda att de måste vattnas. På bilderna ovan är samma planta fotograferad med fem timmars mellanrum. Klockan 12 på dagen slokar den men klockan 17 är den pigg. Utan att den har fått vatten. 

3. Vattna på djupet. Skaffa ett bevattningsspett som du kan sätta på slangen. Eller gräv ned tjocka rör eller slangbitar mellan plantorna och som sticker upp en bit ovanför markytan och som du kan vattna i. Vattnet behöver komma ned till rötterna. Om du vattnar på ytan av landet gynnas bara ogräset och sniglarna. 

4. Se till att jorden innehåller mycket mull. Täck landet på hösten med löv, kompost, hö, halm, tång, ogräs eller vad du har tillgång till. Om mikrolivet i jorden får mycket att jobba med och äta så blir det fuktigare i jorden. Täckmaterialet förvandlas till ny jord.

5. Täck kontinuerligt jorden med gräsklipp, skörderester eller kompost under odlingssäsongen. Ogräset kvävs, markfukten hålls kvar, mikrolivet i jorden får mat och ger näring till jorden i utbyte. Om du vattnar på djupet och håller ytan torr så är det mindre inbjudande för sniglarna.

6. Vattna bara när plantorna slokar på kvällen eller på morgonen och vattna på djupet.

7. Tänk på att de nedersta bladen alltid blir lite gula och skrumpna. Dem blir det ändå inget snus av. De växer oftast inte så mycket och blir smutsiga och sargade. Det viktiga är hur toppen av plantan ser ut. Om den är spänstig och mörkgrön så är allt frid och fröjd.

8. Om plantorna har fått ordentligt djupa rötter i slutet av sommaren kan du sluta vattna helt någon månad före skörd. 

Lycka till och var rädd om vattnet! 

Må dina plantor ge dig många goda prillor!

Den ofrivilliga Rusticaodlaren

27 maj 2022

Nej, inte nu igen!

För andra gången i mitt tobaksodlarliv har plantor utvecklats till sorten Rustica fast jag inte (medvetet) har sått Rustica. Plantorna på bilden ovan sådde jag båda som Virginiasorten Golden Harvest. Men hokus pokus så var den ena en Rustica.

Samma sak hände med planta efter planta, av totalt tre olika sorter.

Förra gången var det fröförsäljaren som hade blandat ihop sorterna. Denna gång tror jag på en av följande orsaker:

1. I lådan där jag förvarar mina tobaksfröer är det lite kaos (bilden ovan). Påsarna håller inte riktigt tätt. I botten simmar det omkring något som är misstänkt likt Rusticafröer (bilden nedan). De är lite större än andra tobaksfröer. De kan ha smitit med de andra påsarna när jag sådde.

2. I år blandade jag egen såjord av bland annat sand från trädgården. Förra året odlade jag Rustica (med flit). Fröer från dessa kan ha hamnat var som helst utomhus. Eftersom Rustica, även känd som bondtobak, är en mer primitiv sort, som är härdigare än de hybrider jag brukar odla, kan de faktiskt överleva en vinter och börja gro på våren.

Eftersom jag gillar Rustica är det ingen större katastrof, men det var ganska många plantor som inte blev det jag trodde att jag sådde.

Några av dem fick i alla fall följa med när jag satte plantorna i bäddarna sista helgen i maj.

Mina tobaksbäddar är täckta året runt. På hösten vräker jag på kompost, löv, tång och annat som jag har tillgängligt. Under sommaren lägger jag på ogräsrens, gräsklipp och annat kväverikt material. 

Vi har gott om grävlingar där vi bor och varje vår bökar de i odlingsbäddarna på jakt efter mask. De stökar till det rejält och gör så att jorden lämnas bar på många ställen. Genast börjar ogräset växa där.

När jag planterar föser jag undan täckmaterialet och gräver en djup grop med händerna, så att jag undviker att skada maskarna. Jag vattnar i gropen och lägger dit en näve hönsskit från våra höns. Jag vänder uppochner på krukan så att plantan lossnar, sätter den i botten på gropen, tar bort de nedersta bladen och föser tillbaka jorden så att plantan stagas upp. Sedan lägger jag lite torr tång runt plantan som en skyddsbarriär mot sniglarna som inte gillar att krypa på den vassa tången. Resten av täckmaterialet föser jag tillbaka när plantan har kommit upp en bit. 

I år odlar jag mindre än hälften så mycket tobak som jag brukar. Jag behöver tid till mina andra odlingar. Så i år kommer tobaken att ha gott om utrymme. Även Rustican. För säkerhets skull gav jag dem röda varningsskyltar, så att jag ska komma ihåg att klippa bort minsta antydan till blomställning. Jag vill inte bli lurad någon mer gång nu.

En klimathjälte gråter ut

9 maj 2022

Tobaksodlare. Det borde vara en diagnos. Klimathjälte en annan.

Om man i månader är sur, deprimerad, undviker folk och helt har tappat självförtroendet för att plantorna inte växer – då kanske tobaksodlingen har börjat ta en alldeles för stor plats i ens liv?

Jag skyller på torven och klimatångesten.

Jag sådde i mitten av mars som jag brukar. Tobaksbebisarna tittade upp så småningom och jag började sätta dem i egna krukor. De stannade i växten eller helt enkelt dog. 

Jag planterade nya. Samma sak.

Likadant med tomatplantorna.

Jag konsulterade mängder av andra odlare men blev inte klokare. Efter mer än en månad kom jag underfund med orsaken: Jorden. Jorden som jag hade köpt för att vara klimathjälte och som beter sig helt annorlunda än den jag hittills har använt.

Under vintern har jag utbildat mig själv i ämnet jord. Alltså vad jord egentligen är och hur man som odlare kan åstadkomma bra jord genom att hjälpa naturen att jobba så ostört som möjligt.

Genom att plöja en massa böcker, skrifter, artiklar, filmer och föredrag jag drabbats av insikten att det jag tidigare har köpt i säckar märkta ”Planteringsjord” inte alls är jord. Det är ett substrat för att driva upp plantor och det består mest av torv och konstgödsel. 

Hela torvhanteringen är en gigantisk klimatbov. När man bryter torven läcker det ut växthusgaser och det fortsätter att läcka. Utsläppen från den uppbrutna torvmarken i Sverige är lika mycket som utsläppen från all inrikestrafik.

Dessutom är torven näringsfattig, så när den ska bli odlingssubstrat tillförs konstgödsel, något som inte heller är nyttigt för klimatet. Väldigt många länder i EU börjar sätta slutdatum för torvbrytningen men ännu så länge finns inget sådant i Sverige.

Det finns ännu fler nackdelar med torven men den har en fördel och det är att den håller fukt och ger en luftig struktur. Den funkar helt enkelt jättebra för att driva upp plantor.

Det börjar komma fler och fler produkter med torvfri jord på marknaden. Eftersom jag inte vill vara en klimatbov införskaffade jag några säckar torvfri planteringsjord och fyllde den i krukorna. 

Jag gjorde som jag brukar. Vattnade som jag brukar. Hade alla plantor på glasverandan som jag brukar. Men plantorna mådde sämre än sämst. Jag kände mig totalt misslyckad och värdelös.

Efter mer än en månad fattade jag hur den här torvfria jorden beter sig. Den trycks ihop som betong. Rötterna kan inte växa och får inte luft. De stackars plantorna kvävs helt enkelt till döds. Det finns ingen torv som kan hålla formen och fungera som skelett. Det är lite som snus gjort på enbart bladmjöl, utan en viss andel stjälkmjöl som skapar struktur. Det blir stabbigt, kladdigt och kompakt.

Som tur var hade trädgården börjat tina upp och jag kunde gräva fram kompostjord. Lucker, naturligt gödslad av maskbajs. När jag började plantera om alla plantor i den mådde de genast bättre och började växa. Många, men inte alla. Det är en extrem skillnad på de minsta och de största, som redan har hamnat i slutkruka. På bilden här ovan syns två Alida, sådda samtidigt. 

Som tur är ska jag i år bara odla hälften så många plantor som jag brukar. Jag behöver ägna en massa tid åt mina övriga odlingar och åt att tillverka så mycket egen jord som möjligt eftersom det inte går att lita på det som köps i säck.

Tobakslandet ligger redo. Bäddarna blev i höstas matade med bokashikompost, löv, halm, hö, kaninbajs, hönsskit, biokol med mera. Nu har jag toppat dem med gammal tång och lagt träflis i gångarna och runt hela landet. Jag har provgrävt och jorden är helt fantastisk. Tack, alla medhjälpare under ytan!

Nu väntar jag bara på att plantorna ska växa i kapp.

Och så kommer några boktips:

Jord av Liselotte Roll

Min dröm om lustgården av Börje Remstam

Odla din jord utgiven av Fobo (Förbundet organisk-biologisk odling)

Stefans lilla svarta av Stefan Sundström

Tååålamoood

17 mars 2022

Livet som tobaksodlare och snusmakare handlar väldigt mycket om att vänta.

Så här års väntar jag på att de nysådda fröerna ska gro. Jag väntar också på att solen ska står högre på himlen och att det ska bli plusgrader även på nätterna. Än så länge är odlingsbäddarna i tobakslandet stelfrusna ända upp till ytan.

Resten av året är ju också en evig väntan. Jag menar: plantorna ska växa, bladen ska växa färdigt, de ska bli gula och bruna och torka. 

Sedan ska de lagras. 

Och malas. 

Och bakas. 

Och sedan ska man vänta igen. Vänta på att vätskan sugs upp av tobaken, vänta på att ammoniakdoften och svidet klingar av, vänta på att beskan försvinner. 

Jag har äntligen ÄNTLIGEN lärt mig att snus blir bäst om struntar i det i flera, flera månader. Därför har jag nu alltid väldigt många satser färdigbakade, alla i olika stadier av färdighet. De mest nybakade försöker jag glömma bort i två tre månader innan jag konsistensknådar dem, sedan får de stå ytterligare minst en månad innan jag gör snuset helt färdigt.

Nå ja, i stället för att tokstirra på gapande hål och isiga bäddar så passade det i dag bra att mala tobak. Vädret var det som meteorologer brukar kalla tobaksmalarväder: Låg luftfuktighet och vindstilla. 

Alltså tog jag med mig lådan med torra tobaksblad, matberedare och mixer, diverse silar och allt annat som behövs ut på verandan och malde tobak tillräckligt för att fylla en låda. Dammet hamnade därför ute i stället för på köksinredningen som det brukar.

Trevlig vår, kamrater, och glöm inte de tre T:na: Tobak Tar Tid.

Gott nytt snusår!

31 december 2021

På årets sista skälvande dygn hann jag med ett snusbak. Det betyder 18 snusbak detta år, 7 stycken av min egenodlade tobak och resten av köpetobak.

Det ger mig anledning att sammanfatta detta tobaks- och snusår 2021.

Snusbakning. 18 snusbak, alltså. Jag har satt snurr på nästan 11 kilo tobak. Det betyder nästan 1 kilo i månaden. Bra att veta inför kommande odlingssäsonger. Jag har, som så många andra, bunkrat åtskilliga kilo köpetobak inför skattehöjningen i somras, men jag kommer inte att köpa tobak mer. Köpetobaken är bra att varva med och att ha i reserv om ett odlingsår går åt pipan, eller om ålder och krämpor sätter punkt för min tid som tobaksodlare.

Tobaksodling. Jag odlade denna säsong 76 plantor. Rustica, Havanna Corojo och Madole, en sort som är ny för mig. Odlandet började bra, men efter ett tag slutade plantorna att växa. Jag misstänkte att problemet var kvävebrist och skadade rötter efter angrepp av sorgmygg. Gödsling med hönsskitvatten och nässelvatten löste problemet och vid skörden hade plantorna nästan kommit ikapp. Den nu torra tobaken väger nästan 10 kilo. En liten bit kvar till en årsförbrukning, men nästan.

Dosbyten. Jag har inte räknat, men jag har under året bytt dosor massor och åter massor av gånger med massor och åter massor av andra hemmabakare. Det är en oerhört trevlig del av hemmastånkarens vardag. Det finns så oerhört många duktiga, givmilda, snälla snusmakare i vår omgivning. Jag är så glad och tacksam för allt snus jag har fått prova. Några av er väntar fortfarande på tackdosor från mig. Jag har haft problem med frätighet i de senaste baken, men nu har jag några bättre satser på gång. Så det kommer.

Ingredienser. Jag har sedan länge kommit fram till att jag föredrar så naturliga smaksättningar som möjligt. Detta år har denna insikt djupnat än mer. Hemgjorda tinkturer på vodka och saker från naturen, kryddor, hemgjort vin är några av de saker jag kommer att fortsätta att använda. Några ingredienser, som jag började använda detta år, har visat sig ge ett väldigt fräsigt snus så dessa har jag slutat med.

Planering. Jag fick under hösten äntligen klart tobaksland nummer 2. Det har varit på gång i några år, men nu ligger det där. Vi eldade bort grässvålen och täckte med flis. Så tömde vi fårens vintervindskydd och täckte landet med det. Det blev ett metertjock lager med hö, halm och fårskit. Nu får det ligga över vintern och gojsa till sig under snön. Planen är att i sommar odla potatis där för att få lite fart på mikrolivet. Säsongen 2023 kanske det är redo för tobaksodling. Eller så blir det bönor, för att kväveberika jorden. Tanken är att jag ska växla land för tobaken varje år och odla annat i det andra landet. Detta för att undvika jordtrötthet, kvävebrist och sjukdomar. 

Bloggande. Jag slutade under året att blogga för Kungssnus, efter drygt ett år och 16 inlägg. Och jag började i stället blogga för denna trevliga och innehållsrika kanal. På 8 månader har det blivit 15 inlägg. Lite högre tempo alltså. 

Gott nytt snusår, alla odlare och snusbakare där ute! Må nästa år innehålla lyckade satser, putande överläppar och ett lyckligt liv!

Detta eviga malande

20 december 2021

För en tobaksodlare är det en ganska lugn period så här på vintern. Skörden är bärgad och lagrad. Odlingsbäddarna är höststädade. Fröerna ska inte i jorden på länge än.

Då kan man passa på att mala och baka. 

Jag gillar det mesta med tobaksodling. Jag gillar att så, att driva upp plantor och att plantera ut. Jag gillar att förbereda odlingsbäddarna, att vattna och att plocka tjuvskott. Jag gillar att skörda, kurera, torka och lagra. Jag gillar att baka snus, att knåda och smaksätta. Allt detta är spännande och kreativt.

Men att mala tobak är något av det tråkigaste jag vet. Det är dammigt, slamrigt, tidskrävande och omständligt. Man håller på i en evighet för några hundra gram.

Det är förutsägbart och inte det minsta spännande. Inte det minsta kreativt – det handlar om att ha sönder och inte om att skapa. Jag måste klä in hela köket i tygskynken och sätta på mig munskydd.

Ja, det är ett lyxproblem. Ja, jag ska vara tacksam att jag HAR en massa tobak att mala. Jag vet. Men det blir inte roligare för det.

Men det måste ändå göras.

Jag lagrar mina blad i stora flyttkartonger i tvättstugan. I den miljön hålls de småfuktiga en stor del av året och fortsätter att utvecklas smakmässigt. På vintern och våren är inomhusluften torr och det är bara då jag kan mala dem.

Det finns olika sätt att mala tobaken till mjöl och olika maskiner att göra detta med. Själv använder jag en billig matberedare med tillhörande mixer.

Jag börjar med att knöla ned de hela bladen i matberedaren. Sedan pulskör jag någon minut. Start, stopp, start, stopp. Det är för att tobaken ska ramla till botten ibland och inte bara fara omkring i luften ovanför knivarna. Jag vill ha bladmjölet grovmalt så jag kör inte så länge.

Sedan silar jag alltihop genom ett plastdurkslag med ganska breda skåror. Det som blir kvar i durkslaget är mittnerven. Dessa bitar häller jag i mixern.

OK, mera blad, sila igen, mera blad, sila igen. Repetera. Gång på gång.

När jag har fått ihop bladmjöl så att det nästan fyller en plastburk kör jag bladnervsbitarna i mixern. Detta tar betydligt längre tid eftersom de är så hårda och vedartade. För att allting ska komma åt knivarna i botten och malas ordentligt brukar jag luta hela mixern åt olika håll.

Dags att sila igen, denna gången i en vanlig sil. Mittnervsmjölet vill jag ha mer finmalt än bladmjölet.

Tillbaka i mixern, köra igen, sila, gång på gång. Upprepa. 

På bilderna ovan mal jag Prilep, en oriental med små tunna blad och tunna mittnerver. Då går det ändå ganska fort. Om jag mal en kraftigare sort eller tjuvskottstjälkar hinner jag bli gråhårig (ännu mer gråhårig, alltså) innan det är klart.

När mittnerven är färdigmald blandar jag ned den i bladmjölet. Jag håller inte isär blad och mittnerv förutom när det gäller tjuvstjälkarna.

Klart! Jippi!

Den här metoden lärde jag mig av en annan odlare på min första snusträff för flera år sedan och jag har gjort så här sedan dess.

Då återstår bara att städa, diska, plocka undan, putsa glasögonen…Pusta ut och klappa sig på axeln. Och ta ut belöningen: Baka snus!

Kretshopp

11 oktober 2021

Höst. Död. Visset. Uppgrävt. Nedgrävt. Övergrävt. Torrt. Brunt.

Tobakslandet är tömt på plantor och rötter. Det är tömt även på det mesta ogräset och luckrat, gödslat med ruttna matrester samt täckt med klippt gräs som redan har hunnit bli brunt. Det är stilla och livlöst. 

På ytan. 

Men nere i jorden lever bakterier, mikroorganismer, svampar, maskar och andra småkryp som har fullt upp med att skapa näring till nästa säsongs tobaksplantor. De jobbar på olika nivåer i marken och har alla sin egen uppgift i processen.

Blomställningarna har blivit torra, bruna och livlösa. Frökapslarna likaså.

Men när man krossar dem mellan fingrarna ramlar det ut tusentals pyttesmå bruna fröer. Alla bär de liv inom sig – anlagen till en flera meter hög tobaksplanta med meterlånga blad. 

Tobaksbladen är vissna och bruna och ligger instängda i flyttkartonger för att åldras med värdighet i lagom fuktig miljö. 

Men snart är de tillräckligt torra för att malas och bakas och bli till levande snus. 

För några år sedan härjade stormen Alfrida över vår ö och fällde ofattbart många träd som dog. En del av dem blev flis och en del av detta har vi nu spridit ut i ett hörn av trädgården där vi först har rensat bort sly och gräs. 

Ovanpå flisen ska det bli en bädd av halm, fårskit, skörderester, gamla löv, gräs, kompost och annat växtskräp. Allt kommer så småningom att förvandlas till levande jord. 

Hela ytan ska bli tobaksland nummer 2, som ska turas om med land nummer 1 om att ge liv till en säsongs tobaksplantor. Det land som är ”ledigt” får den säsongen hysa klöver, bönor, havre och andra gröngödslingsväxter som får dö på plats och bli näring till jorden.

Det är det här som är så fantastiskt med naturen. Död är en förutsättning för liv. 

Redan från allra första början av vårt jordklots historia var det så här det gick till. Växter grodde, växte och dog. De små medhjälparna nere i marken tog hand om materialet och skapade ny jord. Alla hade sin egen uppgift under processens gång. 

Nya växter fick fart. Som så småningom dog och blev jord.

Och så fortsätter det, varv på varv, enligt ett välfungerande system med många inblandade.

Ett kretslopp som ger hopp. Kretshopp!

Så praktiskt för oss odlare!

Stängningsdags

1 september 2021

Tobaksbaren stänger snart. Det är sent. Jag har lyckats köra iväg många gäster, men ännu återstår en del. Det gäller att få alla att fatta att det snart inte finns mer att hämta, att det är dags att vila.

Rusticagänget drog först. Redan för länge sedan tackade de för sig och hänger nu i taket och sussar sött. Deras bord är luckrat och rensat och har fått en ny duk.

Havanna Corojo-gruppen har nyligen gjort dem sällskap. I baren finns bara några sorgliga skelett. Och så fröplantorna då, som nu är alldeles yra i mössan.

De värsta festprissarna är Madole. De har slängt av sig alla kläder och nu hänger dessa på tork i ett förråd. Kvar i baren är ett gäng tjuvar och rackare som vägrar att ge upp.

Men snart kommer även dessa att bli av med kläderna och – faktiskt – strimlade och inlagda på torken.

Och alla kläderna då? Jo, de läggs undan på förvaring i väntan på återbruk.

Innhøsting

10 augusti 2021

Plocka, borsta, snitta, hänga. Plocka, borsta, snitta, hänga.

Av en tobaksodlarkollega i Norge har jag lärt mig det norska ordet för skörd, ”innhøsting” och det tycker jag beskriver väldigt bra vad vi tobaksodlare håller på med den här tiden på året. Jag får en bild av att vi greppar alla bladen i en stor bunt och ”hystar” in dem till förvaring. Och de måste ju in före ”hösten”.

Jag är lite sen på bollen. Helst vill jag börja skörda redan i juli för att utnyttja solen och värmen. Men på grund av skador och kvävebrist växte mina plantor dåligt under början av sommaren och bladen visade inga tecken på mognad. Efter en intensivbehandling med hönsskit och nässelvatten satte de fart. Nu är det desto mer bråttom att få dem att gulna ordentligt innan höstkylan och frosten kommer. Bladen har blivit rejält stora och det är svårt att ta sig fram i gångarna mellan odlingsbäddarna utan att bryta av dem. Någon föreslog att jag skulle krypa, men det är svårt att få med sig en bunt tobaksblad samtidigt. Nu smyger jag fram likt en dubbelvikt kamel med gripklor.

Madole och Havanna Corojo skördar jag blad för blad. Jag skär ett snitt i mittnerven, trär upp bladen på käppar och hänger längs en södervägg under ett takutsprång. Här får bladen mycket sol, inget regn och nästan ingen blåst.

Tjuvskotten låter jag sitta kvar och växa vidare. Innan jag kapar stammen i höst tar jag reda på alla tjuvstjälkarna, snittar dem på längden och lägger på tork för att mala till stjälkmjöl.

Rustica kurerar jag, precis som Bloggar-Björn, genom att kapa hela plantan och hänga upp och ned under tak.

Det har äntligen regnat en del här den senaste tiden. Helst undviker jag att skörda regnvåta blad, men ibland måste jag. Heltidsjobb med avsaknad av sommarsemester, får- och hönsskötsel samt helt vanligt familjeliv gör att det blir bara lite tid kvar för skördejobb. Jag får ta de stunder som bjuds helt enkelt. 

Om jag skördar blöta blad har jag alltid handskar för att undvika GTS (Green Tobacco Sickness), en åkomma som beror på nikotinförgiftning och som man kan råka ut för om man hanterar många tobaksblad på en gång, framför allt om de är våta. Jag har haft det en gång. Det var efter att jag var tvungen att tokskörda flera hundra regnvåta blad eftersom frosten var på väg. Det var som en blandning av influensa, bakfylla och snedtändning och jag vill helst inte uppleva det igen.

Så fortsätt att ”høsta inn”, kära tobaksodlarkollegor, och glöm inte handskarna.

Att tolka jordens språk

7 juli 2021

I mitt förra blogginlägg, som för en gångs skull var filmat, ondgjorde jag mig över att tobaksplantorna i år växer erbarmligt dåligt. Jag har fått några hintar om vad detta kan bero på.

Dels misstänker jag sorgmyggen, och det nämnde jag ju också i filmen. Ägg av sorgmygg kommer med jorden som man köper. När man har satt fröer och börjar vattna kläcks äggen. De blir larver som äter fröer och tunna rötter. Det kan alltså innebära att det man sår inte blir något alls eller åtminstone växer dåligt. Larverna blir så småningom små flugor som lägger nya ägg som blir nya larver och så vidare och så vidare.

Allt jag sådde och förodlade inomhus under vintern och våren drabbades – tobak, tomater, chili, paprika, lakritsrot, gurka. En del sådder grodde inte alls. 

De små äckliga flugorna for omkring överallt och förpestade tillvaron. De spred sig även till krukväxterna. Jag försökte bekämpa dem på samma sätt som jag gör med vanliga blomflugor, genom att blanda ihop saft, vinäger, vatten och lite diskmedel i små glas som jag ställde ut runt krukorna. Det hjälper väldigt bra mot blomflugor men inte alls mot sorgmygg.

Till slut tog jag till nematoder. Det är små djur som man vattnar ned i krukorna och som äter upp larverna. Det hjälpte lite grann, men inte helt. Då provade jag rovkvalster, även det små djur som man köper utblandade i ett pulver som strös över jorden. Ett tag verkade det lugnt, men efter ett tag började små grå monster yra omkring varje gång jag vattnade. 

Jag hade då slut på idéer och började plantera ut allting i växthus, pallkragar och friland, i hopp om att naturens insekter skulle lösa problemet. Och jo då, jag ser inga sorgmygg runt plantorna längre, men jag märker att allt växer mycket sämre än det brukar. Förmodligen hann rötterna bli så skadade att de har svårt att ta upp vatten och näring.

Sorgmygg är ett problem som ökar bland oss odlare. Tidigare värmebehandlades såjorden innan den packades i säckar för försäljning. Detta görs inte längre. Antagligen för att öka profiten. Men man kan göra detta själv, i ugn, mikrovågsugn eller på grillen. Sök på ”sterilisera såjord” så dyker det upp tips. Eftersom man  använder bara en liten mängd såjord så är det fullt görligt. 

Steriliseringen kan kompletteras med klisterfällor, små gula klisterlappar som man sticker ned i krukorna. Flugorna fastnar i klibbet och har därmed lagt sitt sista ägg. 

Sorgmyggen kallas även fuktflugor och gillar just fukt. Genom att täcka jordytan med sand, kaffesump eller något annat torrt gör man det svårare för dem att lägga ägg i jorden.

Jag odlar på jobbet också och även där drabbades plantorna. Jag behandlade dem med nematoder och det såg ut som att det hjälpte. Men några dagar efter att jag hade planterat ut dem i odlingstunneln var den fylld av svärmande sorgmygg. Klisterfällor och kaffesump fick bort dem. 

Vädret kan också vara en orsak  till att tobaksplantorna befinner sig på dvärgnivå. Kall vår, tokvarm och torr sommar. De lever förmodligen i tron att Apokalypsen är här, slutar växa på höjden och lägger allt krut på tjuvskott och blomställningar i stället.

En annan förklaring handlar om kväve. Jag marktäcker ju de flesta av mina odlingsytor, både ute och i växthus. Genom att lägga organiskt material ovanpå jorden tillför jag näring, matar maskarna, håller borta ogräs och håller kvar fukt. Eftersom våren var så kall och seg hade vi inte behövt klippa gräsmattan ännu när jag började sätta ut plantorna. Därför fanns det inget kväverikt gräsklipp att täcka jorden med. Jag använde i stället torrt hösilage som våra får hade ratat. Det fungerar väldigt bra för att hindra ogräset, men något kväve tillför det inte. Tvärtom. Det SLUKAR kväve när det bryts ned. Snor av mina plantor alltså. Nu försöker jag backa bandet genom att ösa på med hönsskit och nässelvatten. Men jag vågar inte överdriva för då blir det väl obalans och brist på något annat i stället.

Jorden talar ett språk som ibland är lite svårt att förstå. 

Eländes elände

29 juni 2021

Tobaksodlargnäll i rörligt format.

Vi och dom

1 juni 2021

Jag är en ivrig förespråkare av kulturell mångfald. Utom i ett fall: Spanska skogssniglar. För en tobaksodlare är de djävulens hantlangare.

Hotet från sniglarna är som störst när tobaksplantorna är små och när det är fuktigt. Eftersom jag satte ut mina plantor under det värsta regnvädret på över två decennier så blev det ju som det blev. Jag har fått byta ut flera stycken. Tur att jag hade några i reserv.

Det finns olika sätt att tackla dessa monster. Jag brukar använda mig av en del olika tricks:

Jag ser till att hålla rent från täckmaterial runt plantorna i början. Då är det lättare att upptäcka sniglarna och deras attacker.

Jag lägger grovmald kaffesump eller krossade äggskal på jorden närmast plantan. Sniglar gillar inte att krypa på torra, vassa saker. Om jag har tillgång till tång lägger jag dit det. När tången torkar blir den väldigt vass och stickig.

Jag sprider ut blått snigelgift i pelletsform. Det är godkänt för ekologisk odling.

När jag vattnar i bäddarna sticker jag ned slangen rätt långt ned i jorden mellan plantorna. På det sättet hamnar vattnet under jord och inte på ytan. Eftersom sniglar  gillar fukt vill de inte så gärna krypa på torr jord. Vattnet gör dessutom mer nytta nere vid rötterna. Mitt första tobaksodlarår, den torra sommaren 2018, använde jag vattenspridare, vilket innebar att bara den översta delen av bäddarna blev fuktig. Rötterna växte därför inte nedåt utan utåt, plantorna blev ostadiga och började välta. Jag fick dessutom vattna oftare, eftersom vattnet dunstade snabbt. Sedan började jag med underjordsvattning. Rötterna växer nedåt, kommer lättare åt den naturliga fukten och näringen i marken, jag behöver inte vattna lika ofta och sniglarna trivs inte lika bra. Snigelgiftet sköljs inte bort heller.

Det finns smartare sätt att göra detta på. Till exempel kan man gräva ned perforerade slangar i bäddarna som man kopplar till vattenslangen eller så kan man gräva ned upprättstående rör mellan plantorna som man häller vatten i (då är det dessutom lättare att vattna med regnvatten från tunnan), men jag har inte hunnit dit än.

När plantorna har dragit i väg på höjden är sniglarna inte ett lika stort hot längre. Tillväxtpunkten befinner sig några decimeter ovanför marken, så sniglarna hinner oftast inte dit innan man upptäcker dem. Jag låter de nedersta bladen, ”sandbladen”,  sitta ett tag så att sniglarna kan kalasa på dem. Då kan jag avbryta kalaset och avliva gästerna.

De spanska mördarsniglarna får helt enkelt lära sig att i just MIN trädgård har de ingen plats i den kulturella mångfalden.

Myteri!

24 maj 2021

Planer kan stjälpas av många orsaker, ibland till och med av en själv. 

Det blev dags för plantering. Bara så där. 

Jag hade bestämt att jag ABSOLUT skulle vänta till efter fullmånen den 26 maj och jag skulle ABSOLUT ha 72 tobaksplantor i odlingsbäddarna. 

Men ibland gör en tobaksodlare myteri mot den som bestämmer.

Jag tar hänsyn till månen när jag odlar. Jag försöker att så i tilltagande månfas och jag väntar med att plantera på friland till efter fullmånenatten närmast månadsskiftet maj/juni. Jag har fått lära mig att då är sista risken för frost.

Kalla mig vidskeplig, kalla mig korkad, kalla mig blåögd eller flummig men så gör jag i alla fall.

Sista helgen i maj skulle alltså 72 plantor i jorden. De har stått på bänkar i carporten i knappt två veckor och tränat sig på sol och kyla i väntan på att månen skulle gå över i avtagande fas.

Men så börjar ju tobaksodlarkolleger runt om i Norden att sätta ut sina plantor. 

Jaha.

Äsch. 

Varför ska jag alltid göra som den där Lena säger? Varför kan jag inte få bestämma själv?

Så häromdagen smög jag ned en Rustica i en av bäddarna. Och i dag blev det en till, och en till. De är störst och tuffast av mina plantor så de får gå i täten.

När jag planterar blottlägger jag jorden under hötäcket på odlingsbädden och gräver en vid, ganska djup grop. Jag vattnar i botten och lägger ned en näve hönsskit och en näve biokol. Jag tar bort de nedersta bladen på plantan och sätter ned hela jordklumpen i botten på gropen. Sedan krafsar jag ned jord runt plantan och trycker till lite. Nu sitter plantan i en fördjupning med naken jord omkring sig. I början vill jag ha lite koll på sniglarna. När plantorna har blivit högre tar jag återigen bort de nedersta bladen, fyller på mer jord och täcker jorden med gräsklipp och hö.

Och hoppsan – det verkar som att jag tänker tränga ned en extra planta i varje bädd. 76 i stället för 72 alltså.

Ha! Vad sa jag nu då?

Tobaksterapi

9 maj 2021

Tobak är inte bara ett njutningsmedel, en drog och en rolig hobby. Den kan också fungera rent terapeutiskt. 

Alla har vi dem, de där stunderna när livet skaver, de där dagarna när det är motigt och det inte riktigt går som man vill. Men varför slänga ut pengar på dyra psykoterapeuter? Du har ju tobaken!

Som en första åtgärd: Lassa in en extra stor, extra god prilla och se om det känns bättre.

Eller ta fram din senaste låda hemknådat snus, öppna locket och dra in doften. Då blir du garanterat på strålande humör.

Eller så behöver du lite mer handfast terapi.

Är du väldigt arg på någon så att du helst vill mosa personen? Mal en låda tobaksblad.

Är du rastlös? Gå ut och luckra i tobakslandet.

Har du ångest över att du fortfarande inte har skickat in deklarationen? Knåda snus. Uttråkad? Knåda snus. Deprimerad? Knåda snus. 

Känner du att du håller på att tappa kontrollen? Plocka fram alla bunkrade snussatser, sortera dem, räkna dem och ställ dem i ordning. Eller ta fram alla dina tobaksfröer, töm ut en påse i taget och räkna fröerna.

Om du känner dig ensam kan det vara en bra idé att bjuda på en prilla hemodlat snus. Det ger vem som helst hur mycket som helst att prata om.

Om du VILL vara ensam är det ett utmärkt tillfälle att gå och sätta dig och plantera om tobaksplantor och gödsla med hönsskit eller bokashilakvatten. Du får garanterat vara ifred.

Har ditt självförtroende fått sig en törn? Gå och köp en dosa snus i affären och ta en prilla. Du inser omedelbart att du är ett särdeles begåvat geni som gör världens godaste snus.

Som man bäddar får man snusa

4 maj 2021

Solen skiner. Värmen kommer, men med väldigt små steg i taget. Tobaksplantorna står inne och växer och växer. Men än kan de inte flytta utomhus. Det kan fortfarande komma frostnätter, och det gillar de inte.

Då passar jag på att förbereda tobakslandet inför sommaren.

Jag odlar på en yta som är sådär en 6 gånger 9 meter med fyra parallella bäddar. Bäddarna är fasta, det vill säga jag gräver inte om dem utan bygger på dem. Det tog några år att bygga upp dem och få till bra jord i dem. Nu gäller det bara att underhålla dem.

Förberedelsen av bäddarna börjar redan på hösten, när jag har grävt upp rötterna från sommarens tobaksodlingssäsong. Jag luckrar upp ytan med bredgrepen – världens bästa verktyg. Skonsamt för rygg, knän och armar. Sedan fyller jag på löv, tång, kaninskit från grannen, bokashilakvatten, kompost och annat organiskt material. Så länge det är frostfritt gräver jag ned bokashikompost i en bädd i taget, så fort en hink är färdiglagrad.

Sedan lyfter jag bort trampbrädorna som ligger i gångarna, så att de får stå och sköljas av av regn och snö under höst, vinter och vår.

På sidorna av bäddarna lägger jag kasserat hösilage från våra får, begagnat hö från våra höns och kaninbajsig halm från grannen. Detta gör att ogräset hålls tillbaka och materialet förvandlas även till jord så småningom.

När bäddarna ligger snötäckta hela vintern gojsar allt material till sig och förvandlas till ett trevligt ställe för tobaken att växa på.

När bäddarna så har tinat upp på senvåren är det dags för nästa steg. Jag vräker på hönsskit och mer kompost. Ovanpå det lägger jag nytillverkad jord från jordfabriken, en anordning av tre pallkragar på varandra där jag har fyllt på bokashikompost, kaninbajs och gammal jord hela vintern. Denna cocktail har nu värmts upp av vårsolen och förvandlats till prima odlingsjord. 

Sedan kör jag en omgång med bredgrepen igen så att alla godsaker luckras ned i bäddarna. Jag krattar upp hö och halm som ramlat ned i gångarna upp på sidorna av bäddarna och fyller på mer där det behövs.

Till slut lägger jag ut de autorengjorda trampbrädorna i gångarna.

Nu är det färdigbäddat för tobakssäsong 2021.

Länge leve livskraften

27 april 2021

Tobaksfröets livskraft överträffar det mesta i naturen. Det bräcker till och med senapskornet, som har förärats en egen liknelse i Nya Testamentet i Bibeln på grund av sin förmåga att växa till en stor planta.

Jag sådde mina yttepyttesmå tobaksfröer i pluggbrättet i mitten av mars. Fröerna är så små att det är nästan overkligt. Hur kan detta knappt synliga lilla dammkorn rymma en nära tre meter lång planta med närmare en meter långa blad?

I början hände inte mycket. Trots att jag tittade med förstoringsglas varje dag fanns det inte ett tecken på liv. Men så plötsligt, efter mer än en vecka, var de där. Två gröna blad, så små att jag var rädd att de skulle gå av om jag andades på dem för häftigt.

Och efter ytterligare två veckor var plantorna så stora att de fick flytta till egna små krukor. Tre veckor efter det hade de växt så mycket att det var dags för flytt till ännu större krukor.

Nu är de största bladen på de största plantorna längre än en snusdosa. Och det har bara gått en och en halv månad.

Jag slutar aldrig förundras över den här obändiga livsglädjen, viljan att ta plats, att ta in hela världen.

Vi borde alla bli mer som tobaksplantor.

Outgrundliga äro tobakens vägar

13 april 2021

Som tobaksodlare är det bra att ha en plan. Men ibland visar det sig att tobaken har en helt egen plan.

Jag hade i år tänkt att odla fyra sorters tobak. I tobakslandet har jag fyra parallella odlingsbäddar med gångar emellan. En sort per bädd alltså. Praktiskt och bra.

Glad i hågen laddade jag pluggbrättet med såjord, delade in det i fyra lika stora avdelningar och sådde en sort i varje avdelning. Alla tobaksfrön har jag fått av snälla tobaksodlarkolleger. Tre sorter är köpta från olika ställen och en sort kommer från plantor som min kollega odlade i somras.

Dagarna gick. Rustica, en av de köpta sorterna, var först upp. Sedan började även den köpta Havanna Corojo och den hemodlade Madole få små gröna blad. Men köpefröerna Orinoco vägrade att ge något livstecken ifrån sig.

Veckorna gick, och det hände fortfarande ingenting i Orinoco-avdelningen.

När tre veckor hade gått sedan jag sådde tobaksfröerna insåg jag att jag inte alls ska odla fyra sorter i år. Jag ska odla tre sorter. Orinoco vägrade helt enkelt att samarbeta.

Jag tömde alla fack i Orinocoavdelningen och fyllde på ny jord. 

Madoleplantorna i avdelningen längst till vänster visade klart och tydligt att de lätt skulle klara uppgiften att fylla två odlingsbäddar i landet. Jag tog en smal och spetsig tesked, grävde försiktigt upp halva jordklumpen ur varje Madole-plugg och satte ned i en ledig plugg till höger. Sedan fyllde jag på jord runt varje ”bukett”.

De har överlevt den brutala operationen med den äran.

Och sedan gick det fort. Rustica-plantorna var plötsligt så stora att de fick flytta till varsin egen kruka.

Och snart hände samma sak med Madole. Hål efter hål gapar nu tomma i pluggbrättet. Bricka efter bricka fylls med små krukor med mini-tobaksplantor.

Havanna Corojo behöver lite mer tid innan de är redo att separeras från sina cellkamrater.

Nu hoppas jag bara att de tre återstående tobakssorterna hänger med i min plan och växer sig stora och starka så att jag kan plantera ut dem i odlingsbäddarna i slutet av maj. 

Med kärleken i fokus

2 april 2021

Vårsolen lyser. De små fröerna har grott. Pyttesmå gröna blad sträcker sig mot ljuset.

Det är rörande att se och det gäller att inte bli för otålig och stressa på dem.

För en tobaksodlare och hennes plantor är det ömsesidig kärlek som gäller. En kärlek som vinnes med hjälp av tålamod, respekt och solljus samt vatten och hönsskit i lagom mängd och vid rätt tillfälle.

Om du vill att tobaken ska ge dig njutning måste du ge den kärlek och omtanke. Du behöver vara lyhörd och empatisk. Plantorna, de små kärleksbarnen, är levande varelser som behöver tid.

Naturligtvis vill du att odlingen ska bli lyckad. Självklart vill du ha en stor skörd. Målet är att kunna göra mycket snus, gott snus. Men det målet uppnår du genom att bry dig om dina plantor, ge dem det de mår bra av.

Målet är kanske inte alltid målet, utan vägen dit. Om målet är tobak för en årsförbrukning snus, men du inte tycker att det är kul att odla, då kommer du att ha tråkigt i 8–9 månader om året. Om du däremot ser odlingen som spännande och trevlig, så kommer du att njuta varje dag på väg mot målet.

Odlingssäsongen 2021 har precis börjat. Nu får vi be till högre makter om en lång, varm sommar med mycket sol och lagom mycket regn. Därefter hänger det på oss, oss tobaksodlare, om våra kärleksbarn kan ge oss det snus vi så gärna vill ha.

Varning för nörderi

28 mars 2021

Hej, alla tobaksodlare, snusbakare och snusare!

I den här avdelningen möter ni mig, Lena Gidlöf, en tant i mogen ålder som både odlar, bakar och snusar lös.

Jag känner mig rätt så färsk på alla dessa tre områden. Snusat har jag gjort på heltid i typ 25 år, men lössnus började jag med för 3,5 år sedan. Orsaken var att det hade blivit så dyrt och att jag hade tänkt börja odla tobak. Jag var tvungen att träna, helt enkelt. Aldrig anade jag att jag skulle tycka att lössnus är bättre än portionssnus på alla sätt. Jag visste inte heller att det gick att köpa färdigmald tobak för att baka snus. Och jag hade verkligen ingen aning om att tobak och snus skulle förvandlas till mitt allra största intresse. 

Det som gjorde att intresset tog riktig fart var att jag insåg att jag tyckte bättre om mitt hembakade snus än om köpesnus. Nu har jag förstått att detta gäller i princip alla hemmastånkare.

Jag har odlat olika saker i många år, så tobaksodling kändes inte alls oöverstigligt. Nu har jag just satt i gång med min fjärde säsong. Det som framför allt skiljer sig från annan odling är efterarbetet. Här handlar det inte om att förvälla och frysa in, så som jag gör med mycket av det andra jag odlar. Nej, bladen ska ”vissna” i rätt takt och få rätt färg och förvaras under rätt förhållanden. Detta tycker jag att jag fortfarande håller på att lära mig.

Eftersom jag bor på landet i Stockholms norra skärgård och har en stor trädgård är inte ytorna något problem. Våra får och höns hjälper till att lösa gödselfrågan.

Smaksättningen till snuset gör jag helst med örter, rötter, bär och annat som jag plockar i den omgivande naturen.

En skrämmande stor del av min vakna tid ägnar jag åt att prata och skriva om tobak och snus, tänka på tobak och snus, baka snus och snusa. Jag har smycken i form av tobaksblad och jag använder hudvårdsprodukter med tobaksdoft.

Jag hoppas att ni är lika nördiga som jag och har lust att hänga här i min hörna.