Etikettarkiv: Besatthet

Frisläppta okriminella plantors första villkorliga veckor.

Att odla tobak är fullt tillåtet i Sverige. Längre tillbaka i tiden fanns det till och med påbud om att alla i de delar av landet där tobaksodling ansågs möjlig SKULLE odla tobak.

År 1724 påbjöd kung Fredrik I tobaksodling över hela landet med målet att göra Sverige självförsörjande  inom 4 år. En handledning i konsten att odla tobak togs fram och tobaksfrön från Tyskland delades ut (enligt Tobaks och tändsticksmuseums underbara lilla pärla till bok ”Prisad planta”.)

Tobaksodling har skett på olika sätt och med olika metoder som skiljt sig åt över tid och genom geografisk belägenhet med mera, om än i ganska liten utsträckning.

Idag är tobaksodlaren så gott som enbart en enstaka (men i ständigt växande antal) ganska vanlig människa med tillgång till lite odlingsyta och ganska måttliga mängder plantor.

En entusiast som odlar för att snusa eller röka mycket billigare och godare tobak.

Eller, nåja. Begreppet ”billig tobak” är relativt och räknar inte in den inte ansenliga arbetstid man ändå måste lägga in i ekvationen. Men att det snus man gjort själv av helt egenodlad tobak är det godaste snuset man smakat argumenterar få tobaksodlare emot.

Lite beroende på var man bor i landet och när man är så säker man kan vara på att risken för nattfrost är över är det dags att flytta ut sin tobak.

All erfarenhet, både egen och andras har lärt mig att inte slarva med att härda/avhärda/vänja plantorna några timmar i stöten vid riktig vind, sol och snabba temperaturskiftningar under veckorna innan utplantering.

Jag gissar (utan att känna att jag sticker ut hakan särskilt) att de flesta gräver ner tobaksplantorna i ett förberett land med bra odlingsjord, men några odlar även i hink/kruka.

Enligt alla de olika manualer man hittar på nätet skall ”nässelvatten” spädas 1/10 med vanligt vatten, men jag brukar använda betydligt högre koncentration än så. Uppåt 50/50 har ingen tobak jag odlat blivit ledsen av, snarare tvärt om. Tobaksplantor vill ha mycket näring, särskilt kväve. Det enklaste och billigaste sättet är att fylla regntunnor och baljor med brännässlor som får lösas upp 8-14 dagar i vatten. Det luktar inget vidare men innehåller all näring som behövs. Alltså fyller jag de första baljorna med nässlor och vatten  samma helg jag planterar ut och börjar använda det redan efter någon vecka.

Mina plantor har då redan fått tomatnäring eller lakvatten från bokashi under uppdrivningsfasen och är vana vid extra näring antar jag.

***UPPDATERING***

Fick lite frågor på Facebook om hur ofta jag ger näring efter inlägget och gör detta tillägg.

Som med allt annat går jag inte särskilt vetenskapligt tillväga och eftersom jag inte bor där jag odlar får jag pendla så att jag är vid tobaken så gott som varje helg, men gärna någon gång i veckan också. Jag gödselvattnar när jag har tillgång.

Har jag hunnit pinka rikligt (spädes med vatten 1/10 till ”guldvatten”) och plocka mycket nässlor så kan det bli flera gånger i veckan i början av säsongen. Tobaken verkar omättlig på kväve och jag har aldrig varit med om att råka överdosera. Har jag inte så mycket näring prioriterar jag plantor som ser ut att ha lite för ljusa och gulnade blad och verkar ha kvävebrist mer än de verkar vara mogna för skörd.

***SLUT UPPDATERING***

Något som däremot kan göra små tobaksplantor ledsna är sniglar i alla dess former. Fram till att plantan utvecklar nikotin får den sällan vara i fred om man bor så till att framför allt de legendariska mördarsniglarna lever och förökar sig i närheten.

Alla sniglar, även ljusa åkersniglar och kolsvarta skogssniglar. Det finns tusen husmorsknep och handfasta antisnigeltrix, men det blir rätt jobbigt hur man än gör när det är ett problem man har.

Jag jagar tidig morgon och i ficklampans sken på kvällarna under plantornas blad med ett vasst grillspett. När jag måste lämna odlingen en hel vecka för att verkligheten som brevbärare och andra störningsmoment tvingar mig strösslar jag ut snigelpellets och hoppas på det bästa.

Nu när jag närmar mig Sverige igen efter 10 dagars rundresa i Tyskland fullkomligt längtar jag efter mitt tobaksland, men har som tur är en fantastisk Gruvfruga som pysslat om mina plantor så sent som förra helgen

Det blir nog bra i år igen. Det blir nog bra. Det blir snus.

Leva med tobak och snus.

Äntligen dags för några veckors semester! Fast semester låter rätt mycket som en period när man bara latar sig och det minns jag inte senast jag gjorde, det borde väl snarare heta ”tillfälligt befriad från påtvingat lönearbete”? Hur som helst innebär de här sommarveckorna efterlängtad tid när man bara kan göra sådant man tycker är roligt.

I mitt fall är det skötsel av tobakslandet, att förbereda uthusets loft för upphängning av skördade tobaksblad, spela in filmklipp till Youtube och att läsa sparade texter, artiklar och böcker. Jag vill även hinna skriva några egna texter som kan fylla på innehållet på vår sida Tobakskanalen ytterligare.

Jag vet av egen erfarenhet att det är lättare att starta upp någonting snabbt när man får ett infall än det är att ta det vidare och avsluta. Det som känns så bra nu är att Tobakskanalen inte blivit en idé som efter sjösättningen bara tynar bort. Sidan är lättöverskådlig och växer, förändras och fylls på oavbrutet med sådant som handlar om tobaksodling och snustillverkning, och det kommer den att fortsätta göra.

Under menyn på startsidan finns flera avdelningar som innehåller olika sorters information om tobak och snus.

Tobaksbloggen hamnar texter där jag skriver fritt om sådant jag funderat på eller sådant jag lärt mig. Det är min egen personliga länk till likasinnade och bland annat den här texten hamnar där.

Det finns också en enkel översikt över hur man kan gå till väga och vad man bör tänka på för att göra ett eget bra snus.

I Lenas hörna skriver en av mina äldsta och bästa tobaksvänner Lena Gidlöf. Hon har alltid smarta tankar och idéer om snus och tobaksodling och är helt klart den enskilda entusiast som lärt mig mest om sådant som rör det. Kan varmt rekommendera hennes första filmklipp om tobak som inte vill växa på höjden.

Snus från A-Ö är ännu bara under uppbyggnad, men trots det finns det redan en hel del förklaringar på olika namn och begrepp inom hemtillverkning av snus. Ett slags Snusipedia både för nybörjare och sådana som gjort snus förut.

Utöver skriven text här på Tobakskanalen släpper vi även filmer om tobak och snus på Youtubekanalen Gruvfrugan Produktion. Vi har nyligen påbörjat en liten guide till olika ämnen som avhandlats i våra hittills drygt 70 filmer med sammanlagt över 26000 visningar. Tanken är att man enkelt skall kunna hitta en film om ett visst ämne så småningom

Det var lite om några av alla de saker man kan hitta på Tobakskanalen. Sidan är som sagt inte helt klar ännu, men eftersom arbetsfria dagar breder ut sig framför oss lär det hända en hel del framöver. Bland annat kommer det en guide om tobaksodling steg för steg, men först tänkte jag fortsätta att utöka avdelningen Snus från A-Ö. Ha det bra så länge.

Det smakar snus!

Ju oftare man aktivt gör eller passivt upplever något, ju mer erfarenhet får man, alternativt vänjer man sig vid det. I värsta fall lär man sig åtminstone att härda ut. Men nästan all upplevelse av tillvänjning skiftar, med några få undantag. Till exempel smaken av surströmming, smärtan när man hastigt reser sig upp och slår huvudet underifrån i en öppen skåplucka eller besvikelsen och ilskan man känner när man råkar trampa i hundskit.

Så trots att snus är snus, är snus egentligen aldrig konstant eftersom vi själva och vår tillvaro är i ständig förändring.

Jag skulle gärna vilja vara någon som minns exakt årtal och tidpunkt när omvälvande händelser skakat om mitt liv i grunden, men det gör jag inte. Jag minns knappt vad jag heter eller var jag bor, än mindre när jag kände doften av snus för första gången. Men jag är hyfsat bra på att gissa, höfta och skarva.

Alltså var mitt första möte med snus Röda lacket, det märke min dagmammas finlandsfödde make Börje snusade och alltid hade en dosa av liggande på deras köksbord. Det blev i nyfikenhetens tjänst några skräckblandat fascinerande sniffar av den ilskna kolsvarta mylla som dolde sig under ett glänsande lock av plåt (men som verkade vara gjort av rent guld). Lukten var farlig och så frän att det tårades i ögonen, inte alls lik den trygga och mjuka doft av hemtam och ofarlig cigarettrök som mitt eget föräldrahem var inbäddat i under 70- och 80-talet. Jag var nog runt åtta år när lovade mig själv att jag aldrig någonsin skulle börja snusa.

Eftersom det inte förekom något snus hemma eller hos några släktingar och bekanta antar jag att jag helt enkelt aldrig tänkte på snus igen förrän jag började i högstadiet. Där snusade alla grabbar som var tuffa, hårda och farliga, de som hade mopeder med limpsadel och mer frånvaro än närvaro. De som antingen gick i obs-klasser (där man placerades för att man inte skulle störa andra elever med sina koncentrationssvårigher, begrepp som adhd och andra bokstavskombinationer var fortfarande okända) eller så tränade de ishockey.

Hela taket ovanför trappan ned till matsalen från skåphallen var dekorerat med skickligt och helt i strid med gravitationen kraftfullt utlagda prillor. Det vara bara en tidsfråga innan min egen debut skulle komma.

Tillfälligheter (och visst grupptryck) gjorde att det blev ‘Tre ankare’ och jag tror att det var det enda portionssnus som fanns på den tiden. Det sved och brände under läppen och trots att jag mådde rejält illa lyckades jag undvika att kräkas. Jag har förstått att illamåendet är en upplevelse jag delar med de flesta som provat snus för första gången och det är ett stort mysterium att någon vill prova igen efter det. Men det ville man ju.

Hela högstadietiden var en kavalkad av olika sorters lössnus som General, Grov och Röda lacket vilka mödosamt applicerades under läppen. Ofta med hjälp av en prismaster som filats ned en aning så att prillorna kunde göras ännu större. Men inte ens med hjälp av snussprutan i svart hårdplast gick det att få ihop mandomsprovet, den heliga Ettan, det svårbakade gubbsnuset som bara de mest rutinerade skolhatarna klarade av att forma till en prilla. Snuset som jag länge trodde var min resas mål.

Det har förekommit kortare perioder sedan dess när jag snusat Grovsnus och General, men även portionssnus som Skruf stark portion och Knox. Jag har även rökt cigaretter parallellt med snusandet, eller helt och hållet några gånger när jag försökt sluta snusa, men det är länge sedan nu. Allt som oftast har det varit jag och Ljunglöfs Ettan och att jag skulle vilja eller ens kunna känna någon annan smak av snus reflekterade jag aldrig över innan jag började göra snuset själv.

Det var med andra ord ganska nyligen snusets smak, doft och konsistens blev något jag tänker på hela tiden, varje dag. Och det som är så fantastiskt med att ha upptäckt att det går att göra världens godaste snus själv är att det uppvaknandet också innefattar en nyfikenhet på massa nya smaker och konsistenser och att man inser att det ständigt kommer nya perioder i snuslivet eftersom man säkerligen kommer att tröttna lite på det som fram till nyligen varit favoritsnuset.

Alla gillar vi olika och jag för min del är inte så förtjust i skarpa smaker som bergamott, geranium och tjära, i alla fall inte nu, men det kan säkert komma att ändras. När jag gör snus blir det ofta med olika sorters te, vitt vin eller portvin med inslag av rostad ek eller chaga och det känns som att jag hittat det jag alltid kommer vilja ha under läppen. Men det som är så spännande är att jag vet att jag ingenting vet om mitt nästa snusbak. Det är fullt möjligt, till och med troligt, att mitt framtida favoritsnus har en smak som ännu är helt okänd för mig.