Om att någon (jävla) gång göra färdigt sitt snus.

Det är lurigt med snus, eller snarare smaken av snus. I synnerhet om man ganska sent i livet lyckats bli lika ambivalent i munhålans smakreceptorer som man varit i livets samtliga vägvalet och inriktningar så långt det går att minnas. Att hålla en röd tråd så att man till exempel kan ro sina projekt i hamn är troligen en av de mest eftersökta egenskaperna hos så väl arbetsgivare som livspartners.

Tidigare visste jag att jag vid alla tidpunkter alla dagar alltid ville ha en pris Ettan under läppen, så det är det enda beslut som alltid varit helt problemritt för mig.

När jag gläntade på dörren till hemtillverkning av snus 2019 blev jag av med den sista trygga punkt jag haft i livet, ingen hade ju berättat för mig att bakom den döljer sig lika många parallella universum som det finns flagor av mjäll på ryggtavlan och kragen på en äldre herres mörkblå kavaj.

Jag gör vansinnigt mycket snus och har sällan mindre än 8-10 lådor snus i kylen. Vissa är färdiga att använda, vissa är lovande men saknar den sista handpåläggningen för att balansera fukt och konsistens, och några har varit så goda att jag redan tröttnat på dem.

Trots en synbart överdådig rikedom på den punkten är varje morgon en kamp mot klockan för att hitta något att fylla de dosor som skall med till jobbet och nte sällan fuskar jag genom att fylla dosor med snus som inte är färdiglagrat eller bearbetat och sedan spraya lite vatten med blomspruta över innehållet för det skall gå att forma någorlunda utan att allt hamnar i knäet.

Just idag har jag tur. Den Pandoras box 003 jag gjorde förra helgen har redan börjat släppa bismaken av natriumkarbonat under nedbrytning och går utmärkt att snusa med hjälp av en liten vattendusch och jag skall göra mig själv tjänsten att ge den någon minut i assistenten senare i eftermiddag.

Dessutom upptäckte jag att lådan med namnet ‘Shrek’ på (efter barnfilmen om det gröna fula trollet) var så väl kramvänligt som fantastiskt gott. Det innehåller nästan till hälften hemodlad och väldigt gröntorkad tobak från 2020 och lite rustica från samma år som har fått sällskap av oriental, virginia och burley köpt som hela blad från Tyskland tidigare. Enligt anteckningarna innehåller det dessutom te med smak av kanel och äpple, men det är inget mina simpla smaklökar anar.

Hur som helst är jag nöjd över att äntligen ha ett gott snus färdigt och på plats och känner mig genast inspirerad att sätta sista touchen på några av de övriga halvfärdiga snusburkarna. Jag vet knappt vad de som döpts till ‘Humle klubba’, ‘Anejt’ och ‘Atulav’ innehåller för tobak, men eventuellt kan jag både vara vetenskaplig, innovativ och tidseffekriv genom att blanda alltihop till en ny favorit…

Astrofysik i snusets hastighet.

Jag har precis sett klart ”The edge of the universe”, det senaste avsnittet från min favoritkanal på Youtube som heter ”Science and futurism with Isaac Arthur”. Rymden, galaxer, solsystem och framtidens teoretiskt möjliga tekniska innovationer fascinerar mig nästan lika mycket som snus. Detta trots att jag inte vet eller ens förstår särskilt mycket av varken fysik, kemi eller kosmologi. Men det gör ingenting, jag älskar att ta del av det ändå.

Ungefär som med tobak, tobaksodling och snus. Åtminstone är det så i början för de flesta.

Skillnaden mellan kosmos och tobak tycks vara att det är lättare att begripa den fysik som rör värmebehandling, hur tobak reagerar med lösningsmedel som till exempel alkohol, eller hur pH-värdet i snus kan balanseras och justeras med hjälp av natriumkarbonat och kaliumkarbonat, än att få något vidare grepp om kvantfysik, svarta hål och varför det inte går att färdas snabbare än ljuset.

Det jag vill komma till är egentligen inte det uppenbara – att det förmodligen är lättare att odla tobak och göra eget snus än att bli så vass på att räkna ut en planets exakta position vid en viss tidpunkt att Nasa eller Spacex kommer med ett jobberbjudande, utan att man faktiskt kan göra något precis hur man vill bara för att det är roligt. Och att man alltid lär sig något även om man aldrig lyckas lära sig allt.

Jag har än så länge aldrig försökt odla tobak helt efter strikta mallar och enbart i syfte att maximera avkastningen, och jag gör inte så mycket snus som möjligt några få gånger om året bara för att det är mest effektivt och tidsbesparande.

Jag läser mycket om olika sorters tobak och odlar (alldeles för) många sorter varje år eftersom nyfikenheten på denna storartade planta aldrig verkar avta.

Jag vill göra snus ofta och gör därför alltid mindre satser bara för att kunna prova flera olika sätt att värmebehandla, smaksätta eller få fram konsistens.

Eftersom historia generellt alltid intresserat mig vill jag naturligtvis hela tiden lära mig mer också om tobakens och snuset historia, både i Sverige och runt om i världen.

Nu kunde man nog tro att en som brinner så mycket för snus och tobak också har svar på och kan det mesta. Så är det tyvärr inte, det har aldrig fungerat så för mig. Jag har begåvats med ett bedrövligt minne och i bästa fall har jag kanske ett ungefärligt hum om sånt jag läst och gjort tidigare.

Men det gör inget, det är alltid lika roligt att prova något nytt. Även om det rent tekniskt säkert kan vara tredje eller fjärde gången jag provar något nytt för första gången.

Att prova annorlunda grepp bara för att det är så roligt när det blir kul är en approach som fungerar rätt skapligt när det gäller snus och jag rekommenderar det starkt.

Placera en tobakssort i en annan del av landet nästa år, värmebehandla snusmassan två timmar längre än du brukar eller testa vad som händer om du har i mindre salt och struntar helt i propylenglykol och glycerin.

Det känns helt klart som att man lär sig mer genom att göra själv i stället för att utgå från att allt andra säger är sant i varje given situation.

Men när det kommer till astrofysik skall man kanske inte ha för höga förväntningar på ett framtida jobb som månlandare bara för att världsrymden känns spännande. Åtminstone känns det ganska avlägset i mitt fall.

Skörda tobak som en massmördare.

Juli och augusti är skördemånader för tobaksodlare, även om en del av olika anledningar som t.ex var i landet man bor eller när man planterade ut väntar till september.

Jag har tidigare skrivit en serie bloggar som heter ”Odla tobak genom att killgissa” på Kungssnus hemsida och de var tänkt att mynna ut i ett någorlunda heltäckande verk om hur man kan odla tobak (det finns så klart många olika sätt). Innan jag ens hunnit fram till utplantering, skörd och kurering gick vi dock skilda vägar och Tobakskanalen föddes och blev min nya plattform.
Under hösten tänkte jag skriva en mer komprimerad och lättöverskådlig odlingsguide som förklarar hur jag har gjort steg för steg som kommer att läggas upp här på Tobakskanalen.

Ett av Tobakskanalens mål har hela tiden varit att filmerna om snusbak och tobaksodling vi släpper via Gruvfrugan produktion på Youtube skall kompletteras med bloggar här på Tobakskanalen. Inte nödvändigtvis i samma tempo, men ämnen som vi skrivit om här blir ibland film och tvärtom och på så sätt kan man välja det som passar var och en bäst.

Men det är som sagt skördetid nu och det går inte att helt ignorera och knipa igen om och bara vänta till senare med.

För fyra år sedan när jag började odla var bondtobak en av mina två sorter. Bondtobak är en så kallad rustica och jag lärde mig den hårda vägen att den var knepig att kurera blad för blad och det mesta torkade grönt med all besk klorofyll kvar.

Det gick visserligen att göra ett snus på Virgina och bondtobak, som namnet till trots blev bättre än förväntat, men i slutändan vill man ju ändå att tobaken skall bli så bra som möjligt.

Förra året hade jag läst på lite och insett att man också kan hänga plantor hela och att bland annat just rustica kurerar mycket bättre så. Min amatörmässiga gissning är att bladen torkar lite långsammare när de fortsatt får lite fukt från den tjocka stammen.

Resultatet blev lyckat så jag gjorde på samma sätt i år men ville prova även med andra sorter, så jag har kapat några av nästan alla mina tobakssorter för att se om det funkar bra generellt, och om inte vilka sorter som faktiskt ändå går bra.

Jag sågar först bara av plantan helt brutalt med en vanlig såg. Förra året när jag försökte mejsla ut ett hål att trä repet genom sprack stammen ofta hela vägen, så nu borrar jag hål i stället och hänger sedan plantan i ett lagom tjockt rep.

Det har bara gått några dagar än så länge, men de jag hängde först har gulnat på 3-5 dagar och då har jag plockat av och hängt dem på käpp. Jag vet inte ännu hur det blir om jag låter bladen sitta länge, kanske hela vägen till hösten, men jag skall testa det på några också.

En farhåga är till exempel att det skall bildas mögel mellan bladen och stammen, men man lär sig allra mest genom att bara prova sig fram.

Leva med tobak och snus.

Äntligen dags för några veckors semester! Fast semester låter rätt mycket som en period när man bara latar sig och det minns jag inte senast jag gjorde, det borde väl snarare heta ”tillfälligt befriad från påtvingat lönearbete”? Hur som helst innebär de här sommarveckorna efterlängtad tid när man bara kan göra sådant man tycker är roligt.

I mitt fall är det skötsel av tobakslandet, att förbereda uthusets loft för upphängning av skördade tobaksblad, spela in filmklipp till Youtube och att läsa sparade texter, artiklar och böcker. Jag vill även hinna skriva några egna texter som kan fylla på innehållet på vår sida Tobakskanalen ytterligare.

Jag vet av egen erfarenhet att det är lättare att starta upp någonting snabbt när man får ett infall än det är att ta det vidare och avsluta. Det som känns så bra nu är att Tobakskanalen inte blivit en idé som efter sjösättningen bara tynar bort. Sidan är lättöverskådlig och växer, förändras och fylls på oavbrutet med sådant som handlar om tobaksodling och snustillverkning, och det kommer den att fortsätta göra.

Under menyn på startsidan finns flera avdelningar som innehåller olika sorters information om tobak och snus.

Tobaksbloggen hamnar texter där jag skriver fritt om sådant jag funderat på eller sådant jag lärt mig. Det är min egen personliga länk till likasinnade och bland annat den här texten hamnar där.

Det finns också en enkel översikt över hur man kan gå till väga och vad man bör tänka på för att göra ett eget bra snus.

I Lenas hörna skriver en av mina äldsta och bästa tobaksvänner Lena Gidlöf. Hon har alltid smarta tankar och idéer om snus och tobaksodling och är helt klart den enskilda entusiast som lärt mig mest om sådant som rör det. Kan varmt rekommendera hennes första filmklipp om tobak som inte vill växa på höjden.

Snus från A-Ö är ännu bara under uppbyggnad, men trots det finns det redan en hel del förklaringar på olika namn och begrepp inom hemtillverkning av snus. Ett slags Snusipedia både för nybörjare och sådana som gjort snus förut.

Utöver skriven text här på Tobakskanalen släpper vi även filmer om tobak och snus på Youtubekanalen Gruvfrugan Produktion. Vi har nyligen påbörjat en liten guide till olika ämnen som avhandlats i våra hittills drygt 70 filmer med sammanlagt över 26000 visningar. Tanken är att man enkelt skall kunna hitta en film om ett visst ämne så småningom

Det var lite om några av alla de saker man kan hitta på Tobakskanalen. Sidan är som sagt inte helt klar ännu, men eftersom arbetsfria dagar breder ut sig framför oss lär det hända en hel del framöver. Bland annat kommer det en guide om tobaksodling steg för steg, men först tänkte jag fortsätta att utöka avdelningen Snus från A-Ö. Ha det bra så länge.

Psykflipper, tobaksväder och snigelmördare.

Att vara tobaksodlare är ofta ansträngande rent fysiskt eftersom så många moment är manuella och tar sin tid i anspråk. Plantera om, plantera ut, vattna, hänga upp blad för kurering och torking och så vidare. Men det kan också fresta på mentalt. För oavsett om det är det första odlingsåret och all den nervösa villrådighet som kommer med det eller om man odlat några år dyker nya prövningar och oväntade händelseutvecklingar upp.

När jag strösslade ut fröerna till årets tobak tidigt i våras kände jag ett avslappnat lugn i hela kroppen. Eftersom jag hade odlat tobak de tre föregående åren hade jag redan en del erfarenhet. Några frön såddes i slutet av februari, men merparten något senare, helgen den 6-7 mars. Det är egentligen lite tidigt eftersom plantorna då hinner bli ganska stora innan det är dags för utplantering, men som jag skrivit tidigare i andra bloggar är det en medveten strategi.

Så länge jag planterat om tobaken till större krukor i takt med att de växer blir även rotsystemen större och jag upplever att plantan sätter fart lite fortare när den kommer ut i landet. Många gånger kan tobaken skördas några veckor tidigare på det sättet, men i år tappade jag dock tråden någon gång i början av maj, omplanterandet kom av sig.

Dessutom orkade jag inte som tidigare år bära ut och in alla plantor mer eller mindre dagligen under maj så att de långsamt får känna på yttervärldens barskare temperaturer och naturligt starka solljus.

Lagom till pingst kom värmen och medförde även högre nattemperaturer, så med sedvanlig iver inhyrdes hastigt en skåpbil och lägenhetsdjungeln forslades till Grufstugan för utplantering i det vilda.

Utplanteringen påbörjades, men tidsbrist och rejäla skyfall gjorde processen utdragen över en veckas tid.

Trots att nattemperaturen aldrig var så låg att det blev frost skadades många av de nedersta bladen av den oväntade kylan och vitnade.

Sedan högg sniglarna in på de sargade och sköra plantorna…

Jag var tveksam till att täcka marken med gräsklipp eftersom jag provat det något av de tidigare åren och då upplevde att jag fick större problem med sniglar än annars, men då jag inte är vid odlingen varje dag provade jag igen eftersom fördelen bortsett från att det tillför näring är att det även håller kvar fukten. Det skulle jag inte ha gjort. Aldrig tidigare har jag fått mina tobaksblad så söndertuggade av sniglar och under mer än varannan planta låg mördarsniglar och smälte maten.

Förtvivlad avlägsnade jag allt gräsklipp och lät mitt glänsande kebabspett i rostfritt stål ilsket genomborra snigel efter snigel kommande dygn.

Det blev varmt och soligt igen och jag öste mängder av nässelvatten över min nu stympade och halvdöda tobak och hoppades att några av dem skulle återfå livsgnistan.

Och se på fan. Efter knappt en vecka hade nya bladpar skjutit ut över allt och tobaken såg nästan helt återställd ut.

Nåja, en del plantor ser fortfarande ut som små palmer, men det ordnar sig nog. Tobak är en otroligt livskraftig växt som uppenbarligen hämtar sig från det mesta om den bara får lite hjälp på traven när det blir som svårast. Och som tobaksodlare lär man sig något nytt, hela tiden, varje år.

Förutsättningarna för oss tobaksodlare skiftar beroende på vart vi odlar. Vissa bor i delar av landet där man slipper frost och kyla lite tidigare, vissa har problem med sniglar och andra inte. Jag tar i alla fall med mig de här sakerna till kommande år:

Se till att vänja plantorna vid utomhusklimat, vänta hellre någon extra vecka med utplantering.

Skippa täckodling med gräsklipp om du har mycket sniglar där du odlar.

Jaga sniglar hårt i början av säsongen, de gömmer sig gärna i skuggan under stenar och vattentunnor dagtid.

Vattna mycket tiden efter utplantering, gärna med nässelvatten som innehåller massa bra kväve.

Nässelvatten:

Fyll en tunna eller balja med brännässlor. Täck med vatten och lägg ett lock över och låt stå 10-14 dagar tills bladen lösts upp. Rör om då och då.

Sörjan du får kvar stinker något djävulskt av avlopp och föruttnelse, men är rena steroiderna för tobak.

Det brukar rekommenderas att man spär ut det, 1 del nässelvatten med 9 delar vanligt vatten. Jag upplever att tobak både tål och älskar mer, så jag kör ungefär 30%-igt nässelvatten, men prova dig fram själv.

Svar på tre jättevanliga frågor om att göra snus.

Följande gäller för mer eller mindre all råtobak, såväl köpta satser av alla olika fabrikat som importerade eller egenodlade hela blad man mal till mjöl själv.

Soda:

7 gram/100 gram tobak (Natriumkarbonat)

7,5 gram/100 gram tobak (Kaliumkarbonat)

Används för att reglera ph-halten i snus så att nikotinet kan upptas via slemhinnorna i munnen och att snuset smakar bra. Men det skall inte fräta sönder tandköttet.

Ett bra ph-värde i snus ligger runt 8 eller något över. Vanligt kranvattens ph-värde ligger ofta på 7-8,5 lite beroende på vart man bor.

En myt är att man alltid skall tillsätta extra soda när man har i någon sorts alkohol, det är inte alltid sant. Olika spritsorter är olika sura. Vin har ett ph på 3-4, whiskey ligger strax över 4 medans vodka har ett ph-värde på 6.

Vätskemängd:

1 dl vatten/100 gram tobak (innan värmebehandling, ytterligare vatten till önskad konsistens efter)

Tobaken behöver fuktas upp för att värmebehandlingen skall fungera bra och för att den så småningom skall kunna bakas till en prilla. Man kan ha olika mängd vätska innan värmebehandlingen lite beroende på vad det skall bli för snus.

Vill man smaksätta sitt snus med rom, whiskey eller något annat kan man utan problem minska vattenmängden före värmebehandlingen så att man får plats med spriten efteråt, bara man fördelar vätskan jämnt.

Det blir gott snus med sprit i redan från början också, men det beror nästan enbart på alkoholen i sig.  Den mesta smaken kokar bort. För bättre och tydligare smak av vald sort tillsätter man spriten efter värmebehandling.

Värmebehandling:

6 tim/120 grader (tryckkokare)

27 tim/85-90 grader (ugn)

Fuktig tobak som utsätts för värme får mjukare fibrer och börjar omvandlas till snusmassa. Fermentering är det inte fråga om, snarare pastörisering. Som man gör med mjölk för att öka hållbarheten.

I tryckkokare blir tobak tillräckligt värmebehandlad på 4 timmar förutsett att en konstant temperatur på 120 grader uppnås och bibehålls. För att vara på den säkra sidan är det lika bra att låta tryckkokaren stå på i 5-6 timmar, då blir snuset väldigt sällan beskt (vilket ofta brukar bero på otillräcklig värmebehandling) och det blir ännu lättare att få till den konsistens man önskar. Det är inga problem att köra vidare i 8 eller 9 timmar heller, tobaken blir knappast överkokt.

I ugn är tobak klar efter 24 timmars värmebehandling i 85-90 grader. Självklart kan temperaturen diffa lite i olika ugnar, nyare och äldre. Man kan med fördel använda en stektermometer genom burken lock för att vara helt säker, men plussar man bara på några timmar kompenserar det sannolikt skillnaden.

Men snälla strunta i tramset med 24+12 timmar och att värmebehandla med soda sista tiden. Det stinker i onödan och gör ändå ingenting bra för snuset.

Möjligen att lagringstiden blir lite kortare vilket jag hört sägas, men jag har å andra sidan också hört sägas många andra saker som inte riktigt stämmer.

9
Ugnsvredet på 85 grader och tobaken i mitten av ugnen i 27-28 timmar. Låt tobaken svalna till dagen efter och ha då i sodan och andra eventuella ingredienser. Resultatet blir utmärkt.

Växtvärken, lyxlivet och finkostymen

Det är fortfarande kallt som djävulen när jag åker till jobbet på morgonen och tidigare i veckan yrde lätta men retfullt uppenbara snöflingor omkring i luften. Alltså får man vara tålmodig och vänta ett tag till med utplanteringen av tobaksplantorna.

Tobak är inte bara ”lite känslig” för frost, bladen vitnar och stendör eftersom cellerna i dem sprängs av minusgrader. Jag vet av egen erfarenhet att det stämmer eftersom jag är lika nyfiken som den lilla apan mannen med den gula hatten är kompis med och därför har provat.

Det här är mitt fjärde år som tobaksodlare men jag har fortfarande varken kommit över ivern att sätta igång eller vågat lita på den explosionsartade växtkraften i de små fröna trots att jag vet att de nästan alltid levererar. Mina plantor börjar således bli väldigt stora.

Förra året var min plan att chansa lite och sätta ut tobaken ungefär vid den här tiden och i värsta fall ersätta de som inte klarade sig med plantor jag hade i reserv.

I år utgick jag från att det antagligen inte skulle bli läge tidigare än i slutet av maj, precis som i fjol, men likt förbaskat sådde jag mina fröer ganska tidigt. Några sorter första helgen i mars och resten helgen efter om jag minns rätt, men det är inte ofta jag gör det.

Att plantorna hinner bli stora är egentligen ingen nackdel i mitt tycke bortsett från att de tar en del plats. Andra tobaksodlare är av annan åsikt och tycker att plantor som vuxit sig större blir rangligare och lätt blåser sönder innan rötterna hunnit breda ut sig och ge dem stadga.

Det stämmer säkert om man behåller dem i brätten och små krukor, men eftersom jag har förhållandevis få tobaksplantor hinner jag (nåja, allt är relativt) plantera om dem kontinuerligt när de börjar bli för stora. På så sätt är rotsystemet redan rejält på gång när de ska ut i landet och förra året när jag gjorde så här tog mina plantor fart och började växa på höjden snabbare än åren innan.

Men som sagt, det kan väl fungera om man har 70-talet plantor, men jag hade aldrig orkat eller hunnit med att göra på samma sätt med till exempel 200 eller 300 tobaksplantor.

Det smakar snus!

Ju oftare man aktivt gör eller passivt upplever något, ju mer erfarenhet får man, alternativt vänjer man sig vid det. I värsta fall lär man sig åtminstone att härda ut. Men nästan all upplevelse av tillvänjning skiftar, med några få undantag. Till exempel smaken av surströmming, smärtan när man hastigt reser sig upp och slår huvudet underifrån i en öppen skåplucka eller besvikelsen och ilskan man känner när man råkar trampa i hundskit.

Så trots att snus är snus, är snus egentligen aldrig konstant eftersom vi själva och vår tillvaro är i ständig förändring.

Jag skulle gärna vilja vara någon som minns exakt årtal och tidpunkt när omvälvande händelser skakat om mitt liv i grunden, men det gör jag inte. Jag minns knappt vad jag heter eller var jag bor, än mindre när jag kände doften av snus för första gången. Men jag är hyfsat bra på att gissa, höfta och skarva.

Alltså var mitt första möte med snus Röda lacket, det märke min dagmammas finlandsfödde make Börje snusade och alltid hade en dosa av liggande på deras köksbord. Det blev i nyfikenhetens tjänst några skräckblandat fascinerande sniffar av den ilskna kolsvarta mylla som dolde sig under ett glänsande lock av plåt (men som verkade vara gjort av rent guld). Lukten var farlig och så frän att det tårades i ögonen, inte alls lik den trygga och mjuka doft av hemtam och ofarlig cigarettrök som mitt eget föräldrahem var inbäddat i under 70- och 80-talet. Jag var nog runt åtta år när lovade mig själv att jag aldrig någonsin skulle börja snusa.

Eftersom det inte förekom något snus hemma eller hos några släktingar och bekanta antar jag att jag helt enkelt aldrig tänkte på snus igen förrän jag började i högstadiet. Där snusade alla grabbar som var tuffa, hårda och farliga, de som hade mopeder med limpsadel och mer frånvaro än närvaro. De som antingen gick i obs-klasser (där man placerades för att man inte skulle störa andra elever med sina koncentrationssvårigher, begrepp som adhd och andra bokstavskombinationer var fortfarande okända) eller så tränade de ishockey.

Hela taket ovanför trappan ned till matsalen från skåphallen var dekorerat med skickligt och helt i strid med gravitationen kraftfullt utlagda prillor. Det vara bara en tidsfråga innan min egen debut skulle komma.

Tillfälligheter (och visst grupptryck) gjorde att det blev ‘Tre ankare’ och jag tror att det var det enda portionssnus som fanns på den tiden. Det sved och brände under läppen och trots att jag mådde rejält illa lyckades jag undvika att kräkas. Jag har förstått att illamåendet är en upplevelse jag delar med de flesta som provat snus för första gången och det är ett stort mysterium att någon vill prova igen efter det. Men det ville man ju.

Hela högstadietiden var en kavalkad av olika sorters lössnus som General, Grov och Röda lacket vilka mödosamt applicerades under läppen. Ofta med hjälp av en prismaster som filats ned en aning så att prillorna kunde göras ännu större. Men inte ens med hjälp av snussprutan i svart hårdplast gick det att få ihop mandomsprovet, den heliga Ettan, det svårbakade gubbsnuset som bara de mest rutinerade skolhatarna klarade av att forma till en prilla. Snuset som jag länge trodde var min resas mål.

Det har förekommit kortare perioder sedan dess när jag snusat Grovsnus och General, men även portionssnus som Skruf stark portion och Knox. Jag har även rökt cigaretter parallellt med snusandet, eller helt och hållet några gånger när jag försökt sluta snusa, men det är länge sedan nu. Allt som oftast har det varit jag och Ljunglöfs Ettan och att jag skulle vilja eller ens kunna känna någon annan smak av snus reflekterade jag aldrig över innan jag började göra snuset själv.

Det var med andra ord ganska nyligen snusets smak, doft och konsistens blev något jag tänker på hela tiden, varje dag. Och det som är så fantastiskt med att ha upptäckt att det går att göra världens godaste snus själv är att det uppvaknandet också innefattar en nyfikenhet på massa nya smaker och konsistenser och att man inser att det ständigt kommer nya perioder i snuslivet eftersom man säkerligen kommer att tröttna lite på det som fram till nyligen varit favoritsnuset.

Alla gillar vi olika och jag för min del är inte så förtjust i skarpa smaker som bergamott, geranium och tjära, i alla fall inte nu, men det kan säkert komma att ändras. När jag gör snus blir det ofta med olika sorters te, vitt vin eller portvin med inslag av rostad ek eller chaga och det känns som att jag hittat det jag alltid kommer vilja ha under läppen. Men det som är så spännande är att jag vet att jag ingenting vet om mitt nästa snusbak. Det är fullt möjligt, till och med troligt, att mitt framtida favoritsnus har en smak som ännu är helt okänd för mig.

Gröna klåfingrar

Nu har vi tagit oss fram till mitten av april som traditionellt är en månad där man antingen fryser på väg till jobbet med för lite kläder på morgonen och svettas som en flodhäst i samma kläder på vägen hem, eller tvärtom. Det är också en actionspäckad tid med förberedelser och omvårdnad av tobaksplantor och landet där plantorna ska tillbringa sina korta explosiva liv.

Om man är den sorts tobaksodlare som gärna lever i villfarelser och låtsasvärldar och sedan länge lyckats inbilla sig att trerumslägenheten i förorten egentligen är ett hus med stor tomt på landet är dagarna en balansgång. Många av ytorna används dygnet runt till jord och plantor och det känns ofta som att det tar mer tid att sopa, torka, dammsuga och plocka fram och undan krukor och jord än själva omskolningen i sig.

Den konstanta bristen på plats och det faktum att övriga i familjen vill kunna sitta vid matbord och soffor titt som tätt får så klart konsekvenser. Den senaste var att jag bantade bort det överskott av tobaksplantor jag brukar spara som reserver.

Egentligen är det inte främst behovet som gör att det finns mer plantor än jag behöver hemma varje vår, utan snarare faktumet att jag är blödig och har svårt att inte låta saker som växer leva.

Jag har tidigare år aldrig behövt ersätta plantor som blivit uppätna av sniglar eller tagna av frosten, så när jag lyckades uppbåda mod nog att ta farväl av överflödstobaken fick 43 plantor kila vidare till nästa nivå. Nu känns tillvaron plötsligt mer hanterbar.

Förra sommaren hade jag 104 plantor av 32 olika sorter, men i år blir det färre. Totalt 72 stycken varav 14 är olika ryska rusticavarianter som nästan enbart odlas av nyfikenhet och i forskningssyfte eftersom de omges av en väldigt spännande aura av urkraft och är estetiskt tilltalande. Med de sju rusticavarianterna inräknade landar det på totalt 19 olika sorters tobak.

Och apropå nyfikenhet. Det är just den som har gjort att jag ännu ett år väljer att krångla till det med många sorter. Jag vill ju se hur de olika varienterna växer, mognar och kurerar på just det ställe där jag odlar tobak. Om jag ska gissa lite, en aktivitet som genomsyrar mycket av det jag gör inom odling och snusbak och resten av tillvaron också om man ska vara petig, funkar nästan all tobak att göra snus av.

Jag sådde frön till KY17, Moldovan 456 och Harmanli redan 20 februari och det mesta av övriga sorter helgen efter. Rustican fastnade i någon tullcirkus eftersom fröerna var från Ryssland och kom i jorden några veckor senare, men de mognar å andra sidan fortare. Vissa sorter tog sig inte alls och försvann ur ekvationen, så slutligen blev det antingen fyra eller sex kvar av de här olika rackarna.

Virginia/Bright Leaf: Golden Harvest, Yellow Gold och White Gold.

Burley: KY17 och Moldovan 456.

Oriental: Harmanli och American 26.

Övriga/mörka sorter: Alida, Madole, MD609, Havanna Z299 och Rot Front.

Rustica: Tysk rustica  Stalingradskaya, Sovietskaya, Dmitrovskaya, Russkaya, Moskowskaya och Shtambur.

Det känns på förhand som en bra fördelning och förhoppningsvis börjar några favoriter inför framtida snusbak utkristaliseras. Simma lugnt i solen denna vackra aprilsöndag så hörs vi snart igen.