Etikettarkiv: Gruvfrugan Produktion

Frisläppta okriminella plantors första villkorliga veckor.

Att odla tobak är fullt tillåtet i Sverige. Längre tillbaka i tiden fanns det till och med påbud om att alla i de delar av landet där tobaksodling ansågs möjlig SKULLE odla tobak.

År 1724 påbjöd kung Fredrik I tobaksodling över hela landet med målet att göra Sverige självförsörjande inom 4 år. En handledning i konsten att odla tobak togs fram och tobaksfrön från Tyskland delades ut (enligt Tobaks och tändsticksmuseums underbara lilla pärla till bok ”Prisad planta”.)

Tobaksodling har skett på olika sätt och med olika metoder som skiljt sig åt över tid och genom geografisk belägenhet med mera, om än i ganska liten utsträckning.

Idag är tobaksodlaren så gott som enbart en enstaka (men i ständigt växande antal) ganska vanlig människa med tillgång till lite odlingsyta och ganska måttliga mängder plantor.

En entusiast som odlar för att snusa eller röka mycket billigare och godare tobak.

Eller, nåja. Begreppet ”billig tobak” är relativt och räknar inte in den inte ansenliga arbetstid man ändå måste lägga in i ekvationen. Men att det snus man gjort själv av helt egenodlad tobak är det godaste snuset man smakat argumenterar få tobaksodlare emot.

Lite beroende på var man bor i landet och när man är så säker man kan vara på att risken för nattfrost är över är det dags att flytta ut sin tobak.

All erfarenhet, både egen och andras har lärt mig att inte slarva med att härda/avhärda/vänja plantorna några timmar i stöten vid riktig vind, sol och snabba temperaturskiftningar under veckorna innan utplantering.

Jag gissar (utan att känna att jag sticker ut hakan särskilt) att de flesta gräver ner tobaksplantorna i ett förberett land med bra odlingsjord, men några odlar även i hink/kruka.

Enligt alla de olika manualer man hittar på nätet skall ”nässelvatten” spädas 1/10 med vanligt vatten, men jag brukar använda betydligt högre koncentration än så. Uppåt 50/50 har ingen tobak jag odlat blivit ledsen av, snarare tvärt om. Tobaksplantor vill ha mycket näring, särskilt kväve. Det enklaste och billigaste sättet är att fylla regntunnor och baljor med brännässlor som får lösas upp 8-14 dagar i vatten. Det luktar inget vidare men innehåller all näring som behövs. Alltså fyller jag de första baljorna med nässlor och vatten samma helg jag planterar ut och börjar använda det redan efter någon vecka.

Mina plantor har då redan fått tomatnäring eller lakvatten från bokashi under uppdrivningsfasen och är vana vid extra näring antar jag.

***UPPDATERING***

Fick lite frågor på Facebook om hur ofta jag ger näring efter inlägget och gör detta tillägg.

Som med allt annat går jag inte särskilt vetenskapligt tillväga och eftersom jag inte bor där jag odlar får jag pendla så att jag är vid tobaken så gott som varje helg, men gärna någon gång i veckan också. Jag gödselvattnar när jag har tillgång.

Har jag hunnit pinka rikligt (spädes med vatten 1/10 till ”guldvatten”) och plocka mycket nässlor så kan det bli flera gånger i veckan i början av säsongen. Tobaken verkar omättlig på kväve och jag har aldrig varit med om att råka överdosera. Har jag inte så mycket näring prioriterar jag plantor som ser ut att ha lite för ljusa och gulnade blad och verkar ha kvävebrist mer än de verkar vara mogna för skörd.

***SLUT UPPDATERING***

Något som däremot kan göra små tobaksplantor ledsna är sniglar i alla dess former. Fram till att plantan utvecklar nikotin får den sällan vara i fred om man bor så till att framför allt de legendariska mördarsniglarna lever och förökar sig i närheten.

Alla sniglar, även ljusa åkersniglar och kolsvarta skogssniglar. Det finns tusen husmorsknep och handfasta antisnigeltrix, men det blir rätt jobbigt hur man än gör när det är ett problem man har.

Jag jagar tidig morgon och i ficklampans sken på kvällarna under plantornas blad med ett vasst grillspett. När jag måste lämna odlingen en hel vecka för att verkligheten som brevbärare och andra störningsmoment tvingar mig strösslar jag ut snigelpellets och hoppas på det bästa.

Nu när jag närmar mig Sverige igen efter 10 dagars rundresa i Tyskland fullkomligt längtar jag efter mitt tobaksland, men har som tur är en fantastisk Gruvfruga som pysslat om mina plantor så sent som förra helgen

Det blir nog bra i år igen. Det blir nog bra. Det blir snus.

Odödligt snus och tobak – förpackning, konservering och utsmyckning.

Lämna ett svar

Efter snart 100 filmer om snus och tobak på Youtubekanalen ‘Gruvfrugan Produktion’ och nästan lika många bloggar både här på ‘Tobakskanalen’ och tidigare andra ställen ligger jag ibland och funderar över vilka fler egna erfarenheter som kan vara värda att dela med omvärlden. Det är just då den stora ödmjukheten kan komma med både hopp och förlösande räddning.

Naturligtvis har ingen sett eller läst precis allt jag och min fru gjort om tobak och snus. Många av våra följare är nytillkomna och andra rimligtvis en smula glömska. Resterande förhoppningsvis bara lite lagom harmlöst överseende. Därmed har jag nu i möjligaste mån krattat manegen för en blogg om eget snus från förr, då och nu.

Jag lägger alltid ner mycket jobb på att förpacka mitt snus så trevligt som möjligt. Det är något som utvecklats (spårat ur) mer och mer med åren. Allra bäst blir resultatet på dosorna när min skickliga och estetiska hustru hjälper mig att förverkliga mina idéer i olika datorprogram jag själv bara kan drömma om att begripa mig på eller bemästra.

Dock blev redan det andra snuset jag gjorde av hemodlad tobak en något oväntad succé, även om det var förpackat i en gammal glasslåda och inte i individuella dosor. Det var gjort på de enda två tobakssorter jag fick tag på sommaren 2018, Impectas Virginia (som var fantastisk men tyvärr utgått ur deras sortiment) och deras vanliga svenska bondtobak (till största delen gröntorkad) med några centiliter rom som krydda. Förmodligen en ren lyckträff, men också det som gav mersmak och råg i ryggen för min fortsatta tobaksodling.

Snart började jag experimentera med det ursprungliga sättet att intaga snuset och gjorde några omgångar luktsnus. Jag utgick inte från någon manual och det finns säkert bättre sätt, men jag dränkte helt enkelt finmalen ‘Golden Burley’ i smaksatt sprit och ”fluffade upp” den torkade tobakskakan på en vanlig tallrik med en gaffel så att det åter blev finmalen, men nu något smaksatt tobak. Färdig att dra upp i valfri näsborre.

Ett av de tidiga odlingsåren fick jag för mig att jag skulle göra snus av tobak som skördats och torkats redan innan juli månad var slut. Alltså samlade jag alla blekgula, sladdriga små sandblad och omogna större blad som knäckts av vind och egen oförsiktighet och lät dem torka alldeles för tidigt i solen längs uthusväggen. Resultatet blev ‘Grufstugans nr 5’ ett förvånansvärt gott snus värmebehandlat i vitt vin om jag minns rätt.

Detta ledde fram till insikten att man i princip kan göra gott snus av vad fan som helst och jag har flera gånger gjort finfint snus av helt gröntorkad tobak. Tumregeln är att värmebehandla några timmar längre än man brukar och att gärna tillsätta någon eller några deciliter starksprit efter värmebehandlingen.

Nu började jag utforska hela begreppet att ”göra snus av vad fan som helst” ytterligare. Från olika tobaksvänner lånade jag ingredienser och idéer till mitt blivande ”Freaksnus”.

Henrik Larsson hade med gott resultat blandat nässlor med nikotinstark tobak för att sänka nikotinstyrkan och efter en lång tråd på Facebook om att ”kurera” omogen tobak genom att spränga cellerna i bladen genom att frysa den, skickade Sangrid massa tjuvskott från Värmland som jag frös i 24 timmar och sedan värmde upp igen i ugn på 80-90 grader. Hasse skickade humle och gummi arabicum på bit från Bornholm och Karl-Kungen sjöpungsfond från Göteborg. Ihop med chaga från Lena Gidlöf, salmiak, lite egen tobak och brännvin blev även detta ett riktigt gott snus.

Det roliga (nåja, det beror väl på hur och var man lagt sin egen tobaksribba) med just det kapitlet är att det för oss in på nästa sak jag tänkte skriva om: konservering och lagring.

Jag hittade nämligen en glasburk med ”Freaksnus” längst in i kylskåpet härom dagen. Trots att det nu var ett och ett halvt år gammalt var det som nygjort och bättre än någonsin.

De flesta som gör eget snus vet att hygien är a och o. Rena maskiner, slevar, vispar etc. Samt att även nytvättade händer som gräver direkt ur den stora tvåkiloslådan med snus för med sig bakterier som gör att snuset mycket snabbare får en lätt unken smak och doft av ovädrad jordkällare.

Jag har under lång tid haft som vana att fylla glasburkar med 200-300 gram från de flesta av mina snusbak som jag sparar längst in i kylskåpet och sedan försöker glömma bort.

Nästan allt snus man gör blir bara bättre och bättre ju längre det får lagras och om man dessutom sköljer igenom glasburken med kokande vatten precis innan man fyller den verkar nedbrytning och försämring av snuset dröja nästan oändligt länge.

Då faktumet att jag är lika barnslig och lekfull är exakt samma som att jag fyller 50 år om två månader har jag definitivt lagt lika mycket (troligen mer) tid på att förpacka mitt snus på sådana sätt som tilltalar mig själv. Det har blivit många beställningar på dosetiketter från ‘Sticker App’ genom åren.

Allra roligast (och tidskrävande) har varit att skapa egna snussatser eller specialförpackningar att donera till olika auktioner för välgörande ändamål, eller bara att skicka något till någon snusvän som en överraskning.

Summan av kardemumman är alltså: Snus blir som godast när man har roligt och när man gör det med god hygien och då och då överraskar någon man tycker om med en oväntad present. Och att man kan göra snus av nästan vad fan som helst.

Årskrönika för tobaksodlingens 2021

Lämna ett svar

2021 var på många plan ett betydligt sämre odlingsår för mig än de tre föregående och därmed var det också det mest lärorika hittills. För så är det. Man måste försöka se motgångar som viktig erfarenhet hur svårt det än kan vara.

Tobaksplantan i sig är enormt växtkraftig och inte särskilt svår att odla, men förutsättningar som mängden skadedjur är uppenbarligen både föränderlig och cyklisk.

Dessutom ingår ett opålitligt klimat och en kort säsong när man bor i ett land så långt norrut på världskartan. Solen och värmen är sällan densamma år efter år under de kritiska månaderna, något som kan stöka till det ännu mer längst vägen.

Likt legenden om Icarus flög jag för nära solen vilket fick mina tobaksvingar av vax att smälta när jag planterade ut en vecka för tidigt. Många blad nöps av frost.

Just minusgrader är en av få saker tobaksplantan inte klarar av. Bladens celler sprängs och gör att det dör, det vet både jag och andra som odlat tobak tidigare. Ändå blev ivern större än förståndet och chansnigen sargade mina plantor hårt även om ingen dog helt.

När de just återhämtat sig vräkte regnet ner, något jag annars uppskattar tidigt på säsongen eftersom vattnet hinner tränga ned på djupet ordentligt. Tyvärr väckte vätan i kombination med den ganska varma vintern innan antagligen fler mördarsniglar än någonsin tidigare och de kastade sig över smörgåsbordet.

En period av sol och värme fick slutligen bukt med sniglarna och tobaken fick tid att börja om igen. Därefter satte merparten av dem fart och någon gång i mitten av juli såg landet ut ungefär som vanligt. Dock kändes det som att bladen blev aningen mindre ”köttiga” än tidigare år och vem kan klandra dem efter en så hård start.

I takt med att tobaksbladen började mogna skördade jag dem och hängde på käppar, men experimenterade även genom att hänga ett par plantor hela. Det senare konceptet blev med tiden så lyckat att jag i slutet hängde alla kvarvarande plantor hela.

Bladen gulnade helt och hållet otroligt fort och jag hängde dem därefter på käppar för slutkurering ute under tak.

Då kom regnet. Så här i efterhand minns jag sommaren 2021 som rätt solig i juli, men augusti och september blev ett enda ihållande regninferno. Den höga luftfuktigheten och den relativa kylan med dagstemperaturer som sällan klättrade över 15 grader fick vitt mögel att uppstå i bladnervernas tjockaste delar. Och även om jag hann plocka om bladen och torka bort ytligt vitmögel på många och sedan hänga dem där det var bättre luftgenomströmning, fick jag kassera en hel del där möglet spridit sig mer och djupare.

Efter en makalöst arbetssam förflyttning av käpparna till stugans loft upphörde problemen med mögel. Även om stugan saknar uppvärmning tycks fukten minska betydligt bakom vindskyddande brädor och efter hand kunde bladen följa med hem till lägenheten utanför Stockholm för sluttorkning.

Det jag tar med mig till årets odling är att vara mer tålmodig vid utplanteringen och vänta en extra vecka, samt vänja plantorna successivt vid utomhusklimat några timmar om dagen innan. Och att först hänga alla plantor hela för att sedan låta bladen kurera vidare uppe på Grufstugans loft.

Vad jag skall göra åt den årligen tilltagande mängden sniglar vete fanken. Förmodligen bara fortsätta jaga dem manuellt och spetsa dem med kebabspettet i rostfritt stål som redan har så många singelliv på sitt samvete. Framför allt i början när de lägger mycket ägg. Och avslutningsvis helt skippa försök med täckodling eftersom grästäcket visat sig bli en alltför lockande boplats rakt under mördarsniglarnas favoritmat.

Om att någon (jävla) gång göra färdigt sitt snus.

Lämna ett svar

Det är lurigt med snus, eller snarare smaken av snus. I synnerhet om man ganska sent i livet lyckats bli lika ambivalent i munhålans smakreceptorer som man varit i livets samtliga vägvalet och inriktningar så långt det går att minnas. Att hålla en röd tråd så att man till exempel kan ro sina projekt i hamn är troligen en av de mest eftersökta egenskaperna hos så väl arbetsgivare som livspartners.

Tidigare visste jag att jag vid alla tidpunkter alla dagar alltid ville ha en pris Ettan under läppen, så det är det enda beslut som alltid varit helt problemritt för mig.

När jag gläntade på dörren till hemtillverkning av snus 2019 blev jag av med den sista trygga punkt jag haft i livet, ingen hade ju berättat för mig att bakom den döljer sig lika många parallella universum som det finns flagor av mjäll på ryggtavlan och kragen på en äldre herres mörkblå kavaj.

Jag gör vansinnigt mycket snus och har sällan mindre än 8-10 lådor snus i kylen. Vissa är färdiga att använda, vissa är lovande men saknar den sista handpåläggningen för att balansera fukt och konsistens, och några har varit så goda att jag redan tröttnat på dem.

Trots en synbart överdådig rikedom på den punkten är varje morgon en kamp mot klockan för att hitta något att fylla de dosor som skall med till jobbet och nte sällan fuskar jag genom att fylla dosor med snus som inte är färdiglagrat eller bearbetat och sedan spraya lite vatten med blomspruta över innehållet för det skall gå att forma någorlunda utan att allt hamnar i knäet.

Just idag har jag tur. Den Pandoras box 003 jag gjorde förra helgen har redan börjat släppa bismaken av natriumkarbonat under nedbrytning och går utmärkt att snusa med hjälp av en liten vattendusch och jag skall göra mig själv tjänsten att ge den någon minut i assistenten senare i eftermiddag.

Dessutom upptäckte jag att lådan med namnet ‘Shrek’ på (efter barnfilmen om det gröna fula trollet) var så väl kramvänligt som fantastiskt gott. Det innehåller nästan till hälften hemodlad och väldigt gröntorkad tobak från 2020 och lite rustica från samma år som har fått sällskap av oriental, virginia och burley köpt som hela blad från Tyskland tidigare. Enligt anteckningarna innehåller det dessutom te med smak av kanel och äpple, men det är inget mina simpla smaklökar anar.

Hur som helst är jag nöjd över att äntligen ha ett gott snus färdigt och på plats och känner mig genast inspirerad att sätta sista touchen på några av de övriga halvfärdiga snusburkarna. Jag vet knappt vad de som döpts till ‘Humle klubba’, ‘Anejt’ och ‘Atulav’ innehåller för tobak, men eventuellt kan jag både vara vetenskaplig, innovativ och tidseffekriv genom att blanda alltihop till en ny favorit…

Astrofysik i snusets hastighet.

Lämna ett svar

Jag har precis sett klart ”The edge of the universe”, det senaste avsnittet från min favoritkanal på Youtube som heter ”Science and futurism with Isaac Arthur”. Rymden, galaxer, solsystem och framtidens teoretiskt möjliga tekniska innovationer fascinerar mig nästan lika mycket som snus. Detta trots att jag inte vet eller ens förstår särskilt mycket av varken fysik, kemi eller kosmologi. Men det gör ingenting, jag älskar att ta del av det ändå.

Ungefär som med tobak, tobaksodling och snus. Åtminstone är det så i början för de flesta.

Skillnaden mellan kosmos och tobak tycks vara att det är lättare att begripa den fysik som rör värmebehandling, hur tobak reagerar med lösningsmedel som till exempel alkohol, eller hur pH-värdet i snus kan balanseras och justeras med hjälp av natriumkarbonat och kaliumkarbonat, än att få något vidare grepp om kvantfysik, svarta hål och varför det inte går att färdas snabbare än ljuset.

Det jag vill komma till är egentligen inte det uppenbara – att det förmodligen är lättare att odla tobak och göra eget snus än att bli så vass på att räkna ut en planets exakta position vid en viss tidpunkt att Nasa eller Spacex kommer med ett jobberbjudande, utan att man faktiskt kan göra något precis hur man vill bara för att det är roligt. Och att man alltid lär sig något även om man aldrig lyckas lära sig allt.

Jag har än så länge aldrig försökt odla tobak helt efter strikta mallar och enbart i syfte att maximera avkastningen, och jag gör inte så mycket snus som möjligt några få gånger om året bara för att det är mest effektivt och tidsbesparande.

Jag läser mycket om olika sorters tobak och odlar (alldeles för) många sorter varje år eftersom nyfikenheten på denna storartade planta aldrig verkar avta.

Jag vill göra snus ofta och gör därför alltid mindre satser bara för att kunna prova flera olika sätt att värmebehandla, smaksätta eller få fram konsistens.

Eftersom historia generellt alltid intresserat mig vill jag naturligtvis hela tiden lära mig mer också om tobakens och snuset historia, både i Sverige och runt om i världen.

Nu kunde man nog tro att en som brinner så mycket för snus och tobak också har svar på och kan det mesta. Så är det tyvärr inte, det har aldrig fungerat så för mig. Jag har begåvats med ett bedrövligt minne och i bästa fall har jag kanske ett ungefärligt hum om sånt jag läst och gjort tidigare.

Men det gör inget, det är alltid lika roligt att prova något nytt. Även om det rent tekniskt säkert kan vara tredje eller fjärde gången jag provar något nytt för första gången.

Att prova annorlunda grepp bara för att det är så roligt när det blir kul är en approach som fungerar rätt skapligt när det gäller snus och jag rekommenderar det starkt.

Placera en tobakssort i en annan del av landet nästa år, värmebehandla snusmassan två timmar längre än du brukar eller testa vad som händer om du har i mindre salt och struntar helt i propylenglykol och glycerin.

Det känns helt klart som att man lär sig mer genom att göra själv i stället för att utgå från att allt andra säger är sant i varje given situation.

Men när det kommer till astrofysik skall man kanske inte ha för höga förväntningar på ett framtida jobb som månlandare bara för att världsrymden känns spännande. Åtminstone känns det ganska avlägset i mitt fall.

Skörda tobak som en massmördare.

Lämna ett svar

Juli och augusti är skördemånader för tobaksodlare, även om en del av olika anledningar som t.ex var i landet man bor eller när man planterade ut väntar till september.

Jag har tidigare skrivit en serie bloggar som heter ”Odla tobak genom att killgissa” på Kungssnus hemsida och de var tänkt att mynna ut i ett någorlunda heltäckande verk om hur man kan odla tobak (det finns så klart många olika sätt). Innan jag ens hunnit fram till utplantering, skörd och kurering gick vi dock skilda vägar och Tobakskanalen föddes och blev min nya plattform.
Under hösten tänkte jag skriva en mer komprimerad och lättöverskådlig odlingsguide som förklarar hur jag har gjort steg för steg som kommer att läggas upp här på Tobakskanalen.

Ett av Tobakskanalens mål har hela tiden varit att filmerna om snusbak och tobaksodling vi släpper via Gruvfrugan produktion på Youtube skall kompletteras med bloggar här på Tobakskanalen. Inte nödvändigtvis i samma tempo, men ämnen som vi skrivit om här blir ibland film och tvärtom och på så sätt kan man välja det som passar var och en bäst.

Men det är som sagt skördetid nu och det går inte att helt ignorera och knipa igen om och bara vänta till senare med.

För fyra år sedan när jag började odla var bondtobak en av mina två sorter. Bondtobak är en så kallad rustica och jag lärde mig den hårda vägen att den var knepig att kurera blad för blad och det mesta torkade grönt med all besk klorofyll kvar.

Det gick visserligen att göra ett snus på Virgina och bondtobak, som namnet till trots blev bättre än förväntat, men i slutändan vill man ju ändå att tobaken skall bli så bra som möjligt.

Förra året hade jag läst på lite och insett att man också kan hänga plantor hela och att bland annat just rustica kurerar mycket bättre så. Min amatörmässiga gissning är att bladen torkar lite långsammare när de fortsatt får lite fukt från den tjocka stammen.

Resultatet blev lyckat så jag gjorde på samma sätt i år men ville prova även med andra sorter, så jag har kapat några av nästan alla mina tobakssorter för att se om det funkar bra generellt, och om inte vilka sorter som faktiskt ändå går bra.

Jag sågar först bara av plantan helt brutalt med en vanlig såg. Förra året när jag försökte mejsla ut ett hål att trä repet genom sprack stammen ofta hela vägen, så nu borrar jag hål i stället och hänger sedan plantan i ett lagom tjockt rep.

Det har bara gått några dagar än så länge, men de jag hängde först har gulnat på 3-5 dagar och då har jag plockat av och hängt dem på käpp. Jag vet inte ännu hur det blir om jag låter bladen sitta länge, kanske hela vägen till hösten, men jag skall testa det på några också.

En farhåga är till exempel att det skall bildas mögel mellan bladen och stammen, men man lär sig allra mest genom att bara prova sig fram.

Leva med tobak och snus.

Lämna ett svar

Äntligen dags för några veckors semester! Fast semester låter rätt mycket som en period när man bara latar sig och det minns jag inte senast jag gjorde, det borde väl snarare heta ”tillfälligt befriad från påtvingat lönearbete”? Hur som helst innebär de här sommarveckorna efterlängtad tid när man bara kan göra sådant man tycker är roligt.

I mitt fall är det skötsel av tobakslandet, att förbereda uthusets loft för upphängning av skördade tobaksblad, spela in filmklipp till Youtube och att läsa sparade texter, artiklar och böcker. Jag vill även hinna skriva några egna texter som kan fylla på innehållet på vår sida Tobakskanalen ytterligare.

Jag vet av egen erfarenhet att det är lättare att starta upp någonting snabbt när man får ett infall än det är att ta det vidare och avsluta. Det som känns så bra nu är att Tobakskanalen inte blivit en idé som efter sjösättningen bara tynar bort. Sidan är lättöverskådlig och växer, förändras och fylls på oavbrutet med sådant som handlar om tobaksodling och snustillverkning, och det kommer den att fortsätta göra.

Under menyn på startsidan finns flera avdelningar som innehåller olika sorters information om tobak och snus.

På Tobaksbloggen hamnar texter där jag skriver fritt om sådant jag funderat på eller sådant jag lärt mig. Det är min egen personliga länk till likasinnade och bland annat den här texten hamnar där.

Det finns också en enkel översikt över hur man kan gå till väga och vad man bör tänka på för att göra ett eget bra snus.

I Lenas hörna skriver en av mina äldsta och bästa tobaksvänner Lena Gidlöf. Hon har alltid smarta tankar och idéer om snus och tobaksodling och är helt klart den enskilda entusiast som lärt mig mest om sådant som rör det. Kan varmt rekommendera hennes första filmklipp om tobak som inte vill växa på höjden.

Snus från A-Ö är ännu bara under uppbyggnad, men trots det finns det redan en hel del förklaringar på olika namn och begrepp inom hemtillverkning av snus. Ett slags Snusipedia både för nybörjare och sådana som gjort snus förut.

Utöver skriven text här på Tobakskanalen släpper vi även filmer om tobak och snus på Youtubekanalen Gruvfrugan Produktion. Vi har nyligen påbörjat en liten guide till olika ämnen som avhandlats i våra hittills drygt 70 filmer med sammanlagt över 26000 visningar. Tanken är att man enkelt skall kunna hitta en film om ett visst ämne så småningom

Det var lite om några av alla de saker man kan hitta på Tobakskanalen. Sidan är som sagt inte helt klar ännu, men eftersom arbetsfria dagar breder ut sig framför oss lär det hända en hel del framöver. Bland annat kommer det en guide om tobaksodling steg för steg, men först tänkte jag fortsätta att utöka avdelningen Snus från A-Ö. Ha det bra så länge.

Psykflipper, tobaksväder och snigelmördare.

1 svar

Att vara tobaksodlare är ofta ansträngande rent fysiskt eftersom så många moment är manuella och tar sin tid i anspråk. Plantera om, plantera ut, vattna, hänga upp blad för kurering och torking och så vidare. Men det kan också fresta på mentalt. För oavsett om det är det första odlingsåret och all den nervösa villrådighet som kommer med det eller om man odlat några år dyker nya prövningar och oväntade händelseutvecklingar upp.

När jag strösslade ut fröerna till årets tobak tidigt i våras kände jag ett avslappnat lugn i hela kroppen. Eftersom jag hade odlat tobak de tre föregående åren hade jag redan en del erfarenhet. Några frön såddes i slutet av februari, men merparten något senare, helgen den 6-7 mars. Det är egentligen lite tidigt eftersom plantorna då hinner bli ganska stora innan det är dags för utplantering, men som jag skrivit tidigare i andra bloggar är det en medveten strategi.

Så länge jag planterat om tobaken till större krukor i takt med att de växer blir även rotsystemen större och jag upplever att plantan sätter fart lite fortare när den kommer ut i landet. Många gånger kan tobaken skördas några veckor tidigare på det sättet, men i år tappade jag dock tråden någon gång i början av maj, omplanterandet kom av sig.

Dessutom orkade jag inte som tidigare år bära ut och in alla plantor mer eller mindre dagligen under maj så att de långsamt får känna på yttervärldens barskare temperaturer och naturligt starka solljus.

Lagom till pingst kom värmen och medförde även högre nattemperaturer, så med sedvanlig iver inhyrdes hastigt en skåpbil och lägenhetsdjungeln forslades till Grufstugan för utplantering i det vilda.

Utplanteringen påbörjades, men tidsbrist och rejäla skyfall gjorde processen utdragen över en veckas tid.

Trots att nattemperaturen aldrig var så låg att det blev frost skadades många av de nedersta bladen av den oväntade kylan och vitnade.

Sedan högg sniglarna in på de sargade och sköra plantorna…

Jag var tveksam till att täcka marken med gräsklipp eftersom jag provat det något av de tidigare åren och då upplevde att jag fick större problem med sniglar än annars, men då jag inte är vid odlingen varje dag provade jag igen eftersom fördelen bortsett från att det tillför näring är att det även håller kvar fukten. Det skulle jag inte ha gjort. Aldrig tidigare har jag fått mina tobaksblad så söndertuggade av sniglar och under mer än varannan planta låg mördarsniglar och smälte maten.

Förtvivlad avlägsnade jag allt gräsklipp och lät mitt glänsande kebabspett i rostfritt stål ilsket genomborra snigel efter snigel kommande dygn.

Det blev varmt och soligt igen och jag öste mängder av nässelvatten över min nu stympade och halvdöda tobak och hoppades att några av dem skulle återfå livsgnistan.

Och se på fan. Efter knappt en vecka hade nya bladpar skjutit ut över allt och tobaken såg nästan helt återställd ut.

Nåja, en del plantor ser fortfarande ut som små palmer, men det ordnar sig nog. Tobak är en otroligt livskraftig växt som uppenbarligen hämtar sig från det mesta om den bara får lite hjälp på traven när det blir som svårast. Och som tobaksodlare lär man sig något nytt, hela tiden, varje år.

Förutsättningarna för oss tobaksodlare skiftar beroende på vart vi odlar. Vissa bor i delar av landet där man slipper frost och kyla lite tidigare, vissa har problem med sniglar och andra inte. Jag tar i alla fall med mig de här sakerna till kommande år:

Se till att vänja plantorna vid utomhusklimat, vänta hellre någon extra vecka med utplantering.

Skippa täckodling med gräsklipp om du har mycket sniglar där du odlar.

Jaga sniglar hårt i början av säsongen, de gömmer sig gärna i skuggan under stenar och vattentunnor dagtid.

Vattna mycket tiden efter utplantering, gärna med nässelvatten som innehåller massa bra kväve.

Nässelvatten:

Fyll en tunna eller balja med brännässlor. Täck med vatten och lägg ett lock över och låt stå 10-14 dagar tills bladen lösts upp. Rör om då och då.

Sörjan du får kvar stinker något djävulskt av avlopp och föruttnelse, men är rena steroiderna för tobak.

Det brukar rekommenderas att man spär ut det, 1 del nässelvatten med 9 delar vanligt vatten. Jag upplever att tobak både tål och älskar mer, så jag kör ungefär 30%-igt nässelvatten, men prova dig fram själv.

Växtvärken, lyxlivet och finkostymen

Lämna ett svar

Det är fortfarande kallt som djävulen när jag åker till jobbet på morgonen och tidigare i veckan yrde lätta men retfullt uppenbara snöflingor omkring i luften. Alltså får man vara tålmodig och vänta ett tag till med utplanteringen av tobaksplantorna.

Tobak är inte bara ”lite känslig” för frost, bladen vitnar och stendör eftersom cellerna i dem sprängs av minusgrader. Jag vet av egen erfarenhet att det stämmer eftersom jag är lika nyfiken som den lilla apan mannen med den gula hatten är kompis med och därför har provat.

Det här är mitt fjärde år som tobaksodlare men jag har fortfarande varken kommit över ivern att sätta igång eller vågat lita på den explosionsartade växtkraften i de små fröna trots att jag vet att de nästan alltid levererar. Mina plantor börjar således bli väldigt stora.

Förra året var min plan att chansa lite och sätta ut tobaken ungefär vid den här tiden och i värsta fall ersätta de som inte klarade sig med plantor jag hade i reserv.

I år utgick jag från att det antagligen inte skulle bli läge tidigare än i slutet av maj, precis som i fjol, men likt förbaskat sådde jag mina fröer ganska tidigt. Några sorter första helgen i mars och resten helgen efter om jag minns rätt, men det är inte ofta jag gör det.

Att plantorna hinner bli stora är egentligen ingen nackdel i mitt tycke bortsett från att de tar en del plats. Andra tobaksodlare är av annan åsikt och tycker att plantor som vuxit sig större blir rangligare och lätt blåser sönder innan rötterna hunnit breda ut sig och ge dem stadga.

Det stämmer säkert om man behåller dem i brätten och små krukor, men eftersom jag har förhållandevis få tobaksplantor hinner jag (nåja, allt är relativt) plantera om dem kontinuerligt när de börjar bli för stora. På så sätt är rotsystemet redan rejält på gång när de ska ut i landet och förra året när jag gjorde så här tog mina plantor fart och började växa på höjden snabbare än åren innan.

Men som sagt, det kan väl fungera om man har 70-talet plantor, men jag hade aldrig orkat eller hunnit med att göra på samma sätt med till exempel 200 eller 300 tobaksplantor.

Det smakar snus!

1 svar

Ju oftare man aktivt gör eller passivt upplever något, ju mer erfarenhet får man, alternativt vänjer man sig vid det. I värsta fall lär man sig åtminstone att härda ut. Men nästan all upplevelse av tillvänjning skiftar, med några få undantag. Till exempel smaken av surströmming, smärtan när man hastigt reser sig upp och slår huvudet underifrån i en öppen skåplucka eller besvikelsen och ilskan man känner när man råkar trampa i hundskit.

Så trots att snus är snus, är snus egentligen aldrig konstant eftersom vi själva och vår tillvaro är i ständig förändring.

Jag skulle gärna vilja vara någon som minns exakt årtal och tidpunkt när omvälvande händelser skakat om mitt liv i grunden, men det gör jag inte. Jag minns knappt vad jag heter eller var jag bor, än mindre när jag kände doften av snus för första gången. Men jag är hyfsat bra på att gissa, höfta och skarva.

Alltså var mitt första möte med snus Röda lacket, det märke min dagmammas finlandsfödde make Börje snusade och alltid hade en dosa av liggande på deras köksbord. Det blev i nyfikenhetens tjänst några skräckblandat fascinerande sniffar av den ilskna kolsvarta mylla som dolde sig under ett glänsande lock av plåt (men som verkade vara gjort av rent guld). Lukten var farlig och så frän att det tårades i ögonen, inte alls lik den trygga och mjuka doft av hemtam och ofarlig cigarettrök som mitt eget föräldrahem var inbäddat i under 70- och 80-talet. Jag var nog runt åtta år när lovade mig själv att jag aldrig någonsin skulle börja snusa.

Eftersom det inte förekom något snus hemma eller hos några släktingar och bekanta antar jag att jag helt enkelt aldrig tänkte på snus igen förrän jag började i högstadiet. Där snusade alla grabbar som var tuffa, hårda och farliga, de som hade mopeder med limpsadel och mer frånvaro än närvaro. De som antingen gick i obs-klasser (där man placerades för att man inte skulle störa andra elever med sina koncentrationssvårigher, begrepp som adhd och andra bokstavskombinationer var fortfarande okända) eller så tränade de ishockey.

Hela taket ovanför trappan ned till matsalen från skåphallen var dekorerat med skickligt och helt i strid med gravitationen kraftfullt utlagda prillor. Det vara bara en tidsfråga innan min egen debut skulle komma.

Tillfälligheter (och visst grupptryck) gjorde att det blev ‘Tre ankare’ och jag tror att det var det enda portionssnus som fanns på den tiden. Det sved och brände under läppen och trots att jag mådde rejält illa lyckades jag undvika att kräkas. Jag har förstått att illamåendet är en upplevelse jag delar med de flesta som provat snus för första gången och det är ett stort mysterium att någon vill prova igen efter det. Men det ville man ju.

Hela högstadietiden var en kavalkad av olika sorters lössnus som General, Grov och Röda lacket vilka mödosamt applicerades under läppen. Ofta med hjälp av en prismaster som filats ned en aning så att prillorna kunde göras ännu större. Men inte ens med hjälp av snussprutan i svart hårdplast gick det att få ihop mandomsprovet, den heliga Ettan, det svårbakade gubbsnuset som bara de mest rutinerade skolhatarna klarade av att forma till en prilla. Snuset som jag länge trodde var min resas mål.

Det har förekommit kortare perioder sedan dess när jag snusat Grovsnus och General, men även portionssnus som Skruf stark portion och Knox. Jag har även rökt cigaretter parallellt med snusandet, eller helt och hållet några gånger när jag försökt sluta snusa, men det är länge sedan nu. Allt som oftast har det varit jag och Ljunglöfs Ettan och att jag skulle vilja eller ens kunna känna någon annan smak av snus reflekterade jag aldrig över innan jag började göra snuset själv.

Det var med andra ord ganska nyligen snusets smak, doft och konsistens blev något jag tänker på hela tiden, varje dag. Och det som är så fantastiskt med att ha upptäckt att det går att göra världens godaste snus själv är att det uppvaknandet också innefattar en nyfikenhet på massa nya smaker och konsistenser och att man inser att det ständigt kommer nya perioder i snuslivet eftersom man säkerligen kommer att tröttna lite på det som fram till nyligen varit favoritsnuset.

Alla gillar vi olika och jag för min del är inte så förtjust i skarpa smaker som bergamott, geranium och tjära, i alla fall inte nu, men det kan säkert komma att ändras. När jag gör snus blir det ofta med olika sorters te, vitt vin eller portvin med inslag av rostad ek eller chaga och det känns som att jag hittat det jag alltid kommer vilja ha under läppen. Men det som är så spännande är att jag vet att jag ingenting vet om mitt nästa snusbak. Det är fullt möjligt, till och med troligt, att mitt framtida favoritsnus har en smak som ännu är helt okänd för mig.