Det är fortfarande kallt som djävulen när jag åker till jobbet på morgonen och tidigare i veckan yrde lätta men retfullt uppenbara snöflingor omkring i luften. Alltså får man vara tålmodig och vänta ett tag till med utplanteringen av tobaksplantorna.
Tobak är inte bara ”lite känslig” för frost, bladen vitnar och stendör eftersom cellerna i dem sprängs av minusgrader. Jag vet av egen erfarenhet att det stämmer eftersom jag är lika nyfiken som den lilla apan mannen med den gula hatten är kompis med och därför har provat.
Det här är mitt fjärde år som tobaksodlare men jag har fortfarande varken kommit över ivern att sätta igång eller vågat lita på den explosionsartade växtkraften i de små fröna trots att jag vet att de nästan alltid levererar. Mina plantor börjar således bli väldigt stora.
Förra året var min plan att chansa lite och sätta ut tobaken ungefär vid den här tiden och i värsta fall ersätta de som inte klarade sig med plantor jag hade i reserv.
I år utgick jag från att det antagligen inte skulle bli läge tidigare än i slutet av maj, precis som i fjol, men likt förbaskat sådde jag mina fröer ganska tidigt. Några sorter första helgen i mars och resten helgen efter om jag minns rätt, men det är inte ofta jag gör det.
Att plantorna hinner bli stora är egentligen ingen nackdel i mitt tycke bortsett från att de tar en del plats. Andra tobaksodlare är av annan åsikt och tycker att plantor som vuxit sig större blir rangligare och lätt blåser sönder innan rötterna hunnit breda ut sig och ge dem stadga.
Det stämmer säkert om man behåller dem i brätten och små krukor, men eftersom jag har förhållandevis få tobaksplantor hinner jag (nåja, allt är relativt) plantera om dem kontinuerligt när de börjar bli för stora. På så sätt är rotsystemet redan rejält på gång när de ska ut i landet och förra året när jag gjorde så här tog mina plantor fart och började växa på höjden snabbare än åren innan.
Men som sagt, det kan väl fungera om man har 70-talet plantor, men jag hade aldrig orkat eller hunnit med att göra på samma sätt med till exempel 200 eller 300 tobaksplantor.
Ju oftare man aktivt gör eller passivt upplever något, ju mer erfarenhet får man, alternativt vänjer man sig vid det. I värsta fall lär man sig åtminstone att härda ut. Men nästan all upplevelse av tillvänjning skiftar, med några få undantag. Till exempel smaken av surströmming, smärtan när man hastigt reser sig upp och slår huvudet underifrån i en öppen skåplucka eller besvikelsen och ilskan man känner när man råkar trampa i hundskit.
Så trots att snus är snus, är snus egentligen aldrig konstant eftersom vi själva och vår tillvaro är i ständig förändring.
Jag skulle gärna vilja vara någon som minns exakt årtal och tidpunkt när omvälvande händelser skakat om mitt liv i grunden, men det gör jag inte. Jag minns knappt vad jag heter eller var jag bor, än mindre när jag kände doften av snus för första gången. Men jag är hyfsat bra på att gissa, höfta och skarva.
Alltså var mitt första möte med snus Röda lacket, det märke min dagmammas finlandsfödde make Börje snusade och alltid hade en dosa av liggande på deras köksbord. Det blev i nyfikenhetens tjänst några skräckblandat fascinerande sniffar av den ilskna kolsvarta mylla som dolde sig under ett glänsande lock av plåt (men som verkade vara gjort av rent guld). Lukten var farlig och så frän att det tårades i ögonen, inte alls lik den trygga och mjuka doft av hemtam och ofarlig cigarettrök som mitt eget föräldrahem var inbäddat i under 70- och 80-talet. Jag var nog runt åtta år när lovade mig själv att jag aldrig någonsin skulle börja snusa.
Eftersom det inte förekom något snus hemma eller hos några släktingar och bekanta antar jag att jag helt enkelt aldrig tänkte på snus igen förrän jag började i högstadiet. Där snusade alla grabbar som var tuffa, hårda och farliga, de som hade mopeder med limpsadel och mer frånvaro än närvaro. De som antingen gick i obs-klasser (där man placerades för att man inte skulle störa andra elever med sina koncentrationssvårigher, begrepp som adhd och andra bokstavskombinationer var fortfarande okända) eller så tränade de ishockey.
Hela taket ovanför trappan ned till matsalen från skåphallen var dekorerat med skickligt och helt i strid med gravitationen kraftfullt utlagda prillor. Det vara bara en tidsfråga innan min egen debut skulle komma.
Tillfälligheter (och visst grupptryck) gjorde att det blev ‘Tre ankare’ och jag tror att det var det enda portionssnus som fanns på den tiden. Det sved och brände under läppen och trots att jag mådde rejält illa lyckades jag undvika att kräkas. Jag har förstått att illamåendet är en upplevelse jag delar med de flesta som provat snus för första gången och det är ett stort mysterium att någon vill prova igen efter det. Men det ville man ju.
Hela högstadietiden var en kavalkad av olika sorters lössnus som General, Grov och Röda lacket vilka mödosamt applicerades under läppen. Ofta med hjälp av en prismaster som filats ned en aning så att prillorna kunde göras ännu större. Men inte ens med hjälp av snussprutan i svart hårdplast gick det att få ihop mandomsprovet, den heliga Ettan, det svårbakade gubbsnuset som bara de mest rutinerade skolhatarna klarade av att forma till en prilla. Snuset som jag länge trodde var min resas mål.
Det har förekommit kortare perioder sedan dess när jag snusat Grovsnus och General, men även portionssnus som Skruf stark portion och Knox. Jag har även rökt cigaretter parallellt med snusandet, eller helt och hållet några gånger när jag försökt sluta snusa, men det är länge sedan nu. Allt som oftast har det varit jag och Ljunglöfs Ettan och att jag skulle vilja eller ens kunna känna någon annan smak av snus reflekterade jag aldrig över innan jag började göra snuset själv.
Det var med andra ord ganska nyligen snusets smak, doft och konsistens blev något jag tänker på hela tiden, varje dag. Och det som är så fantastiskt med att ha upptäckt att det går att göra världens godaste snus själv är att det uppvaknandet också innefattar en nyfikenhet på massa nya smaker och konsistenser och att man inser att det ständigt kommer nya perioder i snuslivet eftersom man säkerligen kommer att tröttna lite på det som fram till nyligen varit favoritsnuset.
Alla gillar vi olika och jag för min del är inte så förtjust i skarpa smaker som bergamott, geranium och tjära, i alla fall inte nu, men det kan säkert komma att ändras. När jag gör snus blir det ofta med olika sorters te, vitt vin eller portvin med inslag av rostad ek eller chaga och det känns som att jag hittat det jag alltid kommer vilja ha under läppen. Men det som är så spännande är att jag vet att jag ingenting vet om mitt nästa snusbak. Det är fullt möjligt, till och med troligt, att mitt framtida favoritsnus har en smak som ännu är helt okänd för mig.
Efter en vackert vårsolig påskhelg vaknade jag upp på annandag påsk med gråblåst och virvlande snöflingor utanför fönstret. Det har förutom långhelg med några extra arbetsfria dagar som vanligt även varit en snus- och tobakshelg. Några av de sista breddsådda tobaksplantorna har flyttat över till egna krukor och delar av det har filmats av Gruvfrugan för att eventuellt hamna i ett klipp på Youtube framöver. Gruvfrugan och Oraklets råtobaks-mokumentär ”Snusfördärvet 2027” (där jag fick spela en liten roll) släpptes på påskafton med buller och bång men tyvärr också med en havererad livesändning. Internet kan göra livet för tobaksfantaster riktigt surt ibland, men å andra sidan hade vi inte haft någon att prata snus med utan det. Internet ger och Internet tar.
Idag är tanken att vi ska fylla delar av den här nya hemsidan med lite mer innehåll och jag hade tänkt plantera om ytterligare några tobaksplantor. Blir det tid över skall det bakas snus. För några veckor sedan rage-bakade jag snus fyra dagar i rad i ett försök att få till någon blandning av lågprissatser som gick att snusa. Trots att jag provade både fruktjuice, påskmust och olika sorters te tycker jag inte att det smakar särskilt mycket. X15-tobaken verkar inte gå att få någon smak på alls och Swedsnus Raw Alpha som har superkraften ”högt nikotoninnehåll” och skulle vara perfekt att blanda med annat har tyvärr en hård smak liknande hästpiss intorkat i halm. Möjligen kan Prillans Jubileum vara något att jobba vidare på. Tyvärr gjordes de tidigare snusbaken i lite för snabb takt så två av lådorna är omärkta och en av dem smakar gott. Det hade naturligtvis varit bra att veta vad jag blandade ner i det snuset.
Eftersom jag gillar att värmebehandla tobak i vitt vin men samtidigt tycker att det skulle vara roligt att göra ett bra snus utan alkohol i tänker jag prova alkoholfritt vin. Jag är fullt medveten om att alkohol i sig frigör tobakens egna smaker, men kan man få en gnutta av den där buljong-runda syrligheten även från ett alkoholfritt vin skulle min snusbakarhorisont vidgas och bli lite intressantare.
Det alkoholfria vinet heter Carl Jung precis som upphovsmannen till den inriktning som kallas analytisk psykologi. Inom den talar man bland annat om det feminina respektive maskulina elementet (det kontrasexuella komplexet) som personifieras i drömmar men även i andra intuitiva eller omedvetna uttryck som visioner och konst. Mannens ”inre kvinna” respektive kvinnans ”inre man” är vanligtvis färgade av en människas erfarenheter av modern respektive fadern och tenderar att projiceras på människor av motsatt kön. Vad det har med snus att göra vet jag inte, men förhoppningsvis kan vinet projicera lite omedvetna och intuitiva dimensioner när jag blandar det med tobaksmjöl I eftermiddag.