Psykflipper, tobaksväder och snigelmördare.

1 svar

Att vara tobaksodlare är ofta ansträngande rent fysiskt eftersom så många moment är manuella och tar sin tid i anspråk. Plantera om, plantera ut, vattna, hänga upp blad för kurering och torking och så vidare. Men det kan också fresta på mentalt. För oavsett om det är det första odlingsåret och all den nervösa villrådighet som kommer med det eller om man odlat några år dyker nya prövningar och oväntade händelseutvecklingar upp.

När jag strösslade ut fröerna till årets tobak tidigt i våras kände jag ett avslappnat lugn i hela kroppen. Eftersom jag hade odlat tobak de tre föregående åren hade jag redan en del erfarenhet. Några frön såddes i slutet av februari, men merparten något senare, helgen den 6-7 mars. Det är egentligen lite tidigt eftersom plantorna då hinner bli ganska stora innan det är dags för utplantering, men som jag skrivit tidigare i andra bloggar är det en medveten strategi.

Så länge jag planterat om tobaken till större krukor i takt med att de växer blir även rotsystemen större och jag upplever att plantan sätter fart lite fortare när den kommer ut i landet. Många gånger kan tobaken skördas några veckor tidigare på det sättet, men i år tappade jag dock tråden någon gång i början av maj, omplanterandet kom av sig.

Dessutom orkade jag inte som tidigare år bära ut och in alla plantor mer eller mindre dagligen under maj så att de långsamt får känna på yttervärldens barskare temperaturer och naturligt starka solljus.

Lagom till pingst kom värmen och medförde även högre nattemperaturer, så med sedvanlig iver inhyrdes hastigt en skåpbil och lägenhetsdjungeln forslades till Grufstugan för utplantering i det vilda.

Utplanteringen påbörjades, men tidsbrist och rejäla skyfall gjorde processen utdragen över en veckas tid.

Trots att nattemperaturen aldrig var så låg att det blev frost skadades många av de nedersta bladen av den oväntade kylan och vitnade.

Sedan högg sniglarna in på de sargade och sköra plantorna…

Jag var tveksam till att täcka marken med gräsklipp eftersom jag provat det något av de tidigare åren och då upplevde att jag fick större problem med sniglar än annars, men då jag inte är vid odlingen varje dag provade jag igen eftersom fördelen bortsett från att det tillför näring är att det även håller kvar fukten. Det skulle jag inte ha gjort. Aldrig tidigare har jag fått mina tobaksblad så söndertuggade av sniglar och under mer än varannan planta låg mördarsniglar och smälte maten.

Förtvivlad avlägsnade jag allt gräsklipp och lät mitt glänsande kebabspett i rostfritt stål ilsket genomborra snigel efter snigel kommande dygn.

Det blev varmt och soligt igen och jag öste mängder av nässelvatten över min nu stympade och halvdöda tobak och hoppades att några av dem skulle återfå livsgnistan.

Och se på fan. Efter knappt en vecka hade nya bladpar skjutit ut över allt och tobaken såg nästan helt återställd ut.

Nåja, en del plantor ser fortfarande ut som små palmer, men det ordnar sig nog. Tobak är en otroligt livskraftig växt som uppenbarligen hämtar sig från det mesta om den bara får lite hjälp på traven när det blir som svårast. Och som tobaksodlare lär man sig något nytt, hela tiden, varje år.

Förutsättningarna för oss tobaksodlare skiftar beroende på vart vi odlar. Vissa bor i delar av landet där man slipper frost och kyla lite tidigare, vissa har problem med sniglar och andra inte. Jag tar i alla fall med mig de här sakerna till kommande år:

Se till att vänja plantorna vid utomhusklimat, vänta hellre någon extra vecka med utplantering.

Skippa täckodling med gräsklipp om du har mycket sniglar där du odlar.

Jaga sniglar hårt i början av säsongen, de gömmer sig gärna i skuggan under stenar och vattentunnor dagtid.

Vattna mycket tiden efter utplantering, gärna med nässelvatten som innehåller massa bra kväve.

Nässelvatten:

Fyll en tunna eller balja med brännässlor. Täck med vatten och lägg ett lock över och låt stå 10-14 dagar tills bladen lösts upp. Rör om då och då.

Sörjan du får kvar stinker något djävulskt av avlopp och föruttnelse, men är rena steroiderna för tobak.

Det brukar rekommenderas att man spär ut det, 1 del nässelvatten med 9 delar vanligt vatten. Jag upplever att tobak både tål och älskar mer, så jag kör ungefär 30%-igt nässelvatten, men prova dig fram själv.

Svar på tre jättevanliga frågor om att göra snus.

Lämna ett svar

Följande gäller för mer eller mindre all råtobak, såväl köpta satser av alla olika fabrikat som importerade eller egenodlade hela blad man mal till mjöl själv.

Soda:

7 gram/100 gram tobak (Natriumkarbonat)

7,5 gram/100 gram tobak (Kaliumkarbonat)

Används för att reglera ph-halten i snus så att nikotinet kan upptas via slemhinnorna i munnen och att snuset smakar bra. Men det skall inte fräta sönder tandköttet.

Ett bra ph-värde i snus ligger runt 8 eller något över. Vanligt kranvattens ph-värde ligger ofta på 7-8,5 lite beroende på vart man bor.

En myt är att man alltid skall tillsätta extra soda när man har i någon sorts alkohol, det är inte alltid sant. Olika spritsorter är olika sura. Vin har ett ph på 3-4, whiskey ligger strax över 4 medans vodka har ett ph-värde på 6.

Vätskemängd:

1 dl vatten/100 gram tobak (innan värmebehandling, ytterligare vatten till önskad konsistens efter)

Tobaken behöver fuktas upp för att värmebehandlingen skall fungera bra och för att den så småningom skall kunna bakas till en prilla. Man kan ha olika mängd vätska innan värmebehandlingen lite beroende på vad det skall bli för snus.

Vill man smaksätta sitt snus med rom, whiskey eller något annat kan man utan problem minska vattenmängden före värmebehandlingen så att man får plats med spriten efteråt, bara man fördelar vätskan jämnt.

Det blir gott snus med sprit i redan från början också, men det beror nästan enbart på alkoholen i sig.  Den mesta smaken kokar bort. För bättre och tydligare smak av vald sort tillsätter man spriten efter värmebehandling.

Värmebehandling:

6 tim/120 grader (tryckkokare)

27 tim/85-90 grader (ugn)

Fuktig tobak som utsätts för värme får mjukare fibrer och börjar omvandlas till snusmassa. Fermentering är det inte fråga om, snarare pastörisering. Som man gör med mjölk för att öka hållbarheten.

I tryckkokare blir tobak tillräckligt värmebehandlad på 4 timmar förutsett att en konstant temperatur på 120 grader uppnås och bibehålls. För att vara på den säkra sidan är det lika bra att låta tryckkokaren stå på i 5-6 timmar, då blir snuset väldigt sällan beskt (vilket ofta brukar bero på otillräcklig värmebehandling) och det blir ännu lättare att få till den konsistens man önskar. Det är inga problem att köra vidare i 8 eller 9 timmar heller, tobaken blir knappast överkokt.

I ugn är tobak klar efter 24 timmars värmebehandling i 85-90 grader. Självklart kan temperaturen diffa lite i olika ugnar, nyare och äldre. Man kan med fördel använda en stektermometer genom burken lock för att vara helt säker, men plussar man bara på några timmar kompenserar det sannolikt skillnaden.

Men snälla strunta i tramset med 24+12 timmar och att värmebehandla med soda sista tiden. Det stinker i onödan och gör ändå ingenting bra för snuset.

Möjligen att lagringstiden blir lite kortare vilket jag hört sägas, men jag har å andra sidan också hört sägas många andra saker som inte riktigt stämmer.

9
Ugnsvredet på 85 grader och tobaken i mitten av ugnen i 27-28 timmar. Låt tobaken svalna till dagen efter och ha då i sodan och andra eventuella ingredienser. Resultatet blir utmärkt.

Växtvärken, lyxlivet och finkostymen

Lämna ett svar

Det är fortfarande kallt som djävulen när jag åker till jobbet på morgonen och tidigare i veckan yrde lätta men retfullt uppenbara snöflingor omkring i luften. Alltså får man vara tålmodig och vänta ett tag till med utplanteringen av tobaksplantorna.

Tobak är inte bara ”lite känslig” för frost, bladen vitnar och stendör eftersom cellerna i dem sprängs av minusgrader. Jag vet av egen erfarenhet att det stämmer eftersom jag är lika nyfiken som den lilla apan mannen med den gula hatten är kompis med och därför har provat.

Det här är mitt fjärde år som tobaksodlare men jag har fortfarande varken kommit över ivern att sätta igång eller vågat lita på den explosionsartade växtkraften i de små fröna trots att jag vet att de nästan alltid levererar. Mina plantor börjar således bli väldigt stora.

Förra året var min plan att chansa lite och sätta ut tobaken ungefär vid den här tiden och i värsta fall ersätta de som inte klarade sig med plantor jag hade i reserv.

I år utgick jag från att det antagligen inte skulle bli läge tidigare än i slutet av maj, precis som i fjol, men likt förbaskat sådde jag mina fröer ganska tidigt. Några sorter första helgen i mars och resten helgen efter om jag minns rätt, men det är inte ofta jag gör det.

Att plantorna hinner bli stora är egentligen ingen nackdel i mitt tycke bortsett från att de tar en del plats. Andra tobaksodlare är av annan åsikt och tycker att plantor som vuxit sig större blir rangligare och lätt blåser sönder innan rötterna hunnit breda ut sig och ge dem stadga.

Det stämmer säkert om man behåller dem i brätten och små krukor, men eftersom jag har förhållandevis få tobaksplantor hinner jag (nåja, allt är relativt) plantera om dem kontinuerligt när de börjar bli för stora. På så sätt är rotsystemet redan rejält på gång när de ska ut i landet och förra året när jag gjorde så här tog mina plantor fart och började växa på höjden snabbare än åren innan.

Men som sagt, det kan väl fungera om man har 70-talet plantor, men jag hade aldrig orkat eller hunnit med att göra på samma sätt med till exempel 200 eller 300 tobaksplantor.

Det smakar snus!

1 svar

Ju oftare man aktivt gör eller passivt upplever något, ju mer erfarenhet får man, alternativt vänjer man sig vid det. I värsta fall lär man sig åtminstone att härda ut. Men nästan all upplevelse av tillvänjning skiftar, med några få undantag. Till exempel smaken av surströmming, smärtan när man hastigt reser sig upp och slår huvudet underifrån i en öppen skåplucka eller besvikelsen och ilskan man känner när man råkar trampa i hundskit.

Så trots att snus är snus, är snus egentligen aldrig konstant eftersom vi själva och vår tillvaro är i ständig förändring.

Jag skulle gärna vilja vara någon som minns exakt årtal och tidpunkt när omvälvande händelser skakat om mitt liv i grunden, men det gör jag inte. Jag minns knappt vad jag heter eller var jag bor, än mindre när jag kände doften av snus för första gången. Men jag är hyfsat bra på att gissa, höfta och skarva.

Alltså var mitt första möte med snus Röda lacket, det märke min dagmammas finlandsfödde make Börje snusade och alltid hade en dosa av liggande på deras köksbord. Det blev i nyfikenhetens tjänst några skräckblandat fascinerande sniffar av den ilskna kolsvarta mylla som dolde sig under ett glänsande lock av plåt (men som verkade vara gjort av rent guld). Lukten var farlig och så frän att det tårades i ögonen, inte alls lik den trygga och mjuka doft av hemtam och ofarlig cigarettrök som mitt eget föräldrahem var inbäddat i under 70- och 80-talet. Jag var nog runt åtta år när lovade mig själv att jag aldrig någonsin skulle börja snusa.

Eftersom det inte förekom något snus hemma eller hos några släktingar och bekanta antar jag att jag helt enkelt aldrig tänkte på snus igen förrän jag började i högstadiet. Där snusade alla grabbar som var tuffa, hårda och farliga, de som hade mopeder med limpsadel och mer frånvaro än närvaro. De som antingen gick i obs-klasser (där man placerades för att man inte skulle störa andra elever med sina koncentrationssvårigher, begrepp som adhd och andra bokstavskombinationer var fortfarande okända) eller så tränade de ishockey.

Hela taket ovanför trappan ned till matsalen från skåphallen var dekorerat med skickligt och helt i strid med gravitationen kraftfullt utlagda prillor. Det vara bara en tidsfråga innan min egen debut skulle komma.

Tillfälligheter (och visst grupptryck) gjorde att det blev ‘Tre ankare’ och jag tror att det var det enda portionssnus som fanns på den tiden. Det sved och brände under läppen och trots att jag mådde rejält illa lyckades jag undvika att kräkas. Jag har förstått att illamåendet är en upplevelse jag delar med de flesta som provat snus för första gången och det är ett stort mysterium att någon vill prova igen efter det. Men det ville man ju.

Hela högstadietiden var en kavalkad av olika sorters lössnus som General, Grov och Röda lacket vilka mödosamt applicerades under läppen. Ofta med hjälp av en prismaster som filats ned en aning så att prillorna kunde göras ännu större. Men inte ens med hjälp av snussprutan i svart hårdplast gick det att få ihop mandomsprovet, den heliga Ettan, det svårbakade gubbsnuset som bara de mest rutinerade skolhatarna klarade av att forma till en prilla. Snuset som jag länge trodde var min resas mål.

Det har förekommit kortare perioder sedan dess när jag snusat Grovsnus och General, men även portionssnus som Skruf stark portion och Knox. Jag har även rökt cigaretter parallellt med snusandet, eller helt och hållet några gånger när jag försökt sluta snusa, men det är länge sedan nu. Allt som oftast har det varit jag och Ljunglöfs Ettan och att jag skulle vilja eller ens kunna känna någon annan smak av snus reflekterade jag aldrig över innan jag började göra snuset själv.

Det var med andra ord ganska nyligen snusets smak, doft och konsistens blev något jag tänker på hela tiden, varje dag. Och det som är så fantastiskt med att ha upptäckt att det går att göra världens godaste snus själv är att det uppvaknandet också innefattar en nyfikenhet på massa nya smaker och konsistenser och att man inser att det ständigt kommer nya perioder i snuslivet eftersom man säkerligen kommer att tröttna lite på det som fram till nyligen varit favoritsnuset.

Alla gillar vi olika och jag för min del är inte så förtjust i skarpa smaker som bergamott, geranium och tjära, i alla fall inte nu, men det kan säkert komma att ändras. När jag gör snus blir det ofta med olika sorters te, vitt vin eller portvin med inslag av rostad ek eller chaga och det känns som att jag hittat det jag alltid kommer vilja ha under läppen. Men det som är så spännande är att jag vet att jag ingenting vet om mitt nästa snusbak. Det är fullt möjligt, till och med troligt, att mitt framtida favoritsnus har en smak som ännu är helt okänd för mig.

Gröna klåfingrar

Lämna ett svar

Nu har vi tagit oss fram till mitten av april som traditionellt är en månad där man antingen fryser på väg till jobbet med för lite kläder på morgonen och svettas som en flodhäst i samma kläder på vägen hem, eller tvärtom. Det är också en actionspäckad tid med förberedelser och omvårdnad av tobaksplantor och landet där plantorna ska tillbringa sina korta explosiva liv.

Om man är den sorts tobaksodlare som gärna lever i villfarelser och låtsasvärldar och sedan länge lyckats inbilla sig att trerumslägenheten i förorten egentligen är ett hus med stor tomt på landet är dagarna en balansgång. Många av ytorna används dygnet runt till jord och plantor och det känns ofta som att det tar mer tid att sopa, torka, dammsuga och plocka fram och undan krukor och jord än själva omskolningen i sig.

Den konstanta bristen på plats och det faktum att övriga i familjen vill kunna sitta vid matbord och soffor titt som tätt får så klart konsekvenser. Den senaste var att jag bantade bort det överskott av tobaksplantor jag brukar spara som reserver.

Egentligen är det inte främst behovet som gör att det finns mer plantor än jag behöver hemma varje vår, utan snarare faktumet att jag är blödig och har svårt att inte låta saker som växer leva.

Jag har tidigare år aldrig behövt ersätta plantor som blivit uppätna av sniglar eller tagna av frosten, så när jag lyckades uppbåda mod nog att ta farväl av överflödstobaken fick 43 plantor kila vidare till nästa nivå. Nu känns tillvaron plötsligt mer hanterbar.

Förra sommaren hade jag 104 plantor av 32 olika sorter, men i år blir det färre. Totalt 72 stycken varav 14 är olika ryska rusticavarianter som nästan enbart odlas av nyfikenhet och i forskningssyfte eftersom de omges av en väldigt spännande aura av urkraft och är estetiskt tilltalande. Med de sju rusticavarianterna inräknade landar det på totalt 19 olika sorters tobak.

Och apropå nyfikenhet. Det är just den som har gjort att jag ännu ett år väljer att krångla till det med många sorter. Jag vill ju se hur de olika varienterna växer, mognar och kurerar på just det ställe där jag odlar tobak. Om jag ska gissa lite, en aktivitet som genomsyrar mycket av det jag gör inom odling och snusbak och resten av tillvaron också om man ska vara petig, funkar nästan all tobak att göra snus av.

Jag sådde frön till KY17, Moldovan 456 och Harmanli redan 20 februari och det mesta av övriga sorter helgen efter. Rustican fastnade i någon tullcirkus eftersom fröerna var från Ryssland och kom i jorden några veckor senare, men de mognar å andra sidan fortare. Vissa sorter tog sig inte alls och försvann ur ekvationen, så slutligen blev det antingen fyra eller sex kvar av de här olika rackarna.

Virginia/Bright Leaf: Golden Harvest, Yellow Gold och White Gold.

Burley: KY17 och Moldovan 456.

Oriental: Harmanli och American 26.

Övriga/mörka sorter: Alida, Madole, MD609, Havanna Z299 och Rot Front.

Rustica: Tysk rustica  Stalingradskaya, Sovietskaya, Dmitrovskaya, Russkaya, Moskowskaya och Shtambur.

Det känns på förhand som en bra fördelning och förhoppningsvis börjar några favoriter inför framtida snusbak utkristaliseras. Simma lugnt i solen denna vackra aprilsöndag så hörs vi snart igen.

En annan dag

Lämna ett svar

Efter en vackert vårsolig påskhelg vaknade jag upp på annandag påsk med gråblåst och virvlande snöflingor utanför fönstret. Det har förutom långhelg med några extra arbetsfria dagar som vanligt även varit en snus- och tobakshelg. Några av de sista breddsådda tobaksplantorna har flyttat över till egna krukor och delar av det har filmats av Gruvfrugan för att eventuellt hamna i ett klipp på Youtube framöver. Gruvfrugan och Oraklets råtobaks-mokumentär ”Snusfördärvet 2027” (där jag fick spela en liten roll) släpptes på påskafton med buller och bång men tyvärr också med en havererad livesändning. Internet kan göra livet för tobaksfantaster riktigt surt ibland, men å andra sidan hade vi inte haft någon att prata snus med utan det. Internet ger och Internet tar.

Idag är tanken att vi ska fylla delar av den här nya hemsidan med lite mer innehåll och jag hade tänkt plantera om ytterligare några tobaksplantor. Blir det tid över skall det bakas snus. För några veckor sedan rage-bakade jag snus fyra dagar i rad i ett försök att få till någon blandning av lågprissatser som gick att snusa. Trots att jag provade både fruktjuice, påskmust och olika sorters te tycker jag inte att det smakar särskilt mycket. X15-tobaken verkar inte gå att få någon smak på alls och Swedsnus Raw Alpha som har superkraften ”högt nikotoninnehåll” och skulle vara perfekt att blanda med annat har tyvärr en hård smak liknande hästpiss intorkat i halm. Möjligen kan Prillans Jubileum vara något att jobba vidare på. Tyvärr gjordes de tidigare snusbaken i lite för snabb takt så två av lådorna är omärkta och en av dem smakar gott. Det hade naturligtvis varit bra att veta vad jag blandade ner i det snuset.

Eftersom jag gillar att värmebehandla tobak i vitt vin men samtidigt tycker att det skulle vara roligt att göra ett bra snus utan alkohol i tänker jag prova alkoholfritt vin. Jag är fullt medveten om att alkohol i sig frigör tobakens egna smaker, men kan man få en gnutta av den där buljong-runda syrligheten även från ett alkoholfritt vin skulle min snusbakarhorisont vidgas och bli lite intressantare.

Det alkoholfria vinet heter Carl Jung precis som upphovsmannen till den inriktning som kallas analytisk psykologi. Inom den talar man bland annat om det feminina respektive maskulina elementet (det kontrasexuella komplexet) som personifieras i drömmar men även i andra intuitiva eller omedvetna uttryck som visioner och konst. Mannens ”inre kvinna” respektive kvinnans ”inre man” är vanligtvis färgade av en människas erfarenheter av modern respektive fadern och tenderar att projiceras på människor av motsatt kön. Vad det har med snus att göra vet jag inte, men förhoppningsvis kan vinet projicera lite omedvetna och intuitiva dimensioner när jag blandar det med tobaksmjöl I eftermiddag.

Blod, svett och tobak

Lämna ett svar

Allrajt, här kommer en enklare presentation av Tobakskanalen, sidan som är tänkt att vara basen när jag publicerar de youtubelänkar och bloggtexter om snus och tobak jag tydligen måste få ur mig med jämna mellanrum för att känna mig helt tillfreds med livet.

Tanken var egentligen att det skulle ha skett för flera dagar sedan, men jag har inte lyckats få kläm på hur man gör trots att jag använt WordPress både med min insomnade blogg grufstugan.com och när jag skrev för Kungssnus. Jag är helt enkelt inte den vassaste degkroken i assistenten så att säga.
Tack och lov har jag Gruvfrugan – min hustru Leia som för det mesta löser den uppsjö av små vardagliga problem av teknisk karaktär jag stöter på från att jag vaknar på morgonen tills jag lägger mig på kvällen.

På Tobakskanalen kommer man förutom bloggar av både mig och Lena Gidlöf och youtubelänkarna från Gruvfrugan produktion snart kunna hitta enkla guider och tips om tobaksodling och snus, ett och annat snusrecept och med största säkerhet ytterligare saker på samma tema, men för närvarande är den fortfarande under uppbyggnad och långt ifrån färdig. Vi är dock ivriga och precis som att vissa verkligen inte gillar att vänta på snus, gillar inte vi att vänta på att förmedla snusets och tobakens heliga evangelium.

Med det sagt är det hög tid för den rafflande upplösningen av ett lite ovanligare snusbak på egenodlad tobak i filmklippet ‘Snusfadern 2’.