Efter snart 100 filmer om snus och tobak på Youtubekanalen ‘Gruvfrugan Produktion’ och nästan lika många bloggar både här på ‘Tobakskanalen’ och tidigare andra ställen ligger jag ibland och funderar över vilka fler egna erfarenheter som kan vara värda att dela med omvärlden. Det är just då den stora ödmjukheten kan komma med både hopp och förlösande räddning.

Naturligtvis har ingen sett eller läst precis allt jag och min fru gjort om tobak och snus. Många av våra följare är nytillkomna och andra rimligtvis en smula glömska. Resterande förhoppningsvis bara lite lagom harmlöst överseende. Därmed har jag nu i möjligaste mån krattat manegen för en blogg om eget snus från förr, då och nu.

Jag lägger alltid ner mycket jobb på att förpacka mitt snus så trevligt som möjligt. Det är något som utvecklats (spårat ur) mer och mer med åren. Allra bäst blir resultatet på dosorna när min skickliga och estetiska hustru hjälper mig att förverkliga mina idéer i olika datorprogram jag själv bara kan drömma om att begripa mig på eller bemästra.

Dock blev redan det andra snuset jag gjorde av hemodlad tobak en något oväntad succé, även om det var förpackat i en gammal glasslåda och inte i individuella dosor. Det var gjort på de enda två tobakssorter jag fick tag på sommaren 2018, Impectas Virginia (som var fantastisk men tyvärr utgått ur deras sortiment) och deras vanliga svenska bondtobak (till största delen gröntorkad) med några centiliter rom som krydda. Förmodligen en ren lyckträff, men också det som gav mersmak och råg i ryggen för min fortsatta tobaksodling.

Snart började jag experimentera med det ursprungliga sättet att intaga snuset och gjorde några omgångar luktsnus. Jag utgick inte från någon manual och det finns säkert bättre sätt, men jag dränkte helt enkelt finmalen ‘Golden Burley’ i smaksatt sprit och ”fluffade upp” den torkade tobakskakan på en vanlig tallrik med en gaffel så att det åter blev finmalen, men nu något smaksatt tobak. Färdig att dra upp i  valfri näsborre.

Ett av de tidiga odlingsåren fick jag för mig att jag skulle göra snus av tobak som skördats och torkats redan innan juli månad var slut. Alltså samlade jag alla blekgula, sladdriga små sandblad och omogna större blad som knäckts av vind och egen oförsiktighet och lät dem torka alldeles för tidigt i solen längs uthusväggen. Resultatet blev ‘Grufstugans nr 5’ ett förvånansvärt gott snus värmebehandlat i vitt vin om jag minns rätt.

Detta ledde fram till insikten att man i princip kan göra gott snus av vad fan som helst och jag har flera gånger gjort finfint snus av helt gröntorkad tobak. Tumregeln är att värmebehandla några timmar längre än man brukar och att gärna tillsätta någon eller några deciliter starksprit efter värmebehandlingen.

Nu började jag utforska hela begreppet att ”göra snus av vad fan som helst” ytterligare. Från olika tobaksvänner lånade jag ingredienser och idéer till mitt blivande ”Freaksnus”.

Henrik Larsson hade med gott resultat blandat nässlor med nikotinstark tobak för att sänka nikotinstyrkan och efter en lång tråd på Facebook om att ”kurera” omogen tobak genom att spränga cellerna i bladen genom att frysa den, skickade Sangrid massa tjuvskott från Värmland som jag frös i 24 timmar och sedan värmde upp igen i ugn på 80-90 grader. Hasse skickade humle och gummi arabicum på bit från Bornholm och Karl-Kungen sjöpungsfond från Göteborg. Ihop med chaga från Lena Gidlöf, salmiak, lite egen tobak och brännvin blev även detta ett riktigt gott snus.

Det roliga (nåja, det beror väl på hur och var man lagt sin egen tobaksribba) med just det kapitlet är att det för oss in på nästa sak jag tänkte skriva om: konservering och lagring.

Jag hittade nämligen en glasburk med ”Freaksnus” längst in i kylskåpet härom dagen. Trots att det nu var ett och ett halvt år gammalt var det som nygjort och bättre än någonsin.

De flesta som gör eget snus vet att hygien är a och o. Rena maskiner, slevar, vispar etc. Samt att även nytvättade händer som gräver direkt ur den stora tvåkiloslådan med snus för med sig bakterier som gör att snuset mycket snabbare får en lätt unken smak och doft av ovädrad jordkällare.

Jag har under lång tid haft som vana att fylla glasburkar med 200-300 gram från de flesta av mina snusbak som jag sparar längst in i kylskåpet och sedan försöker glömma bort.

Nästan allt snus man gör blir bara bättre och bättre ju längre det får lagras och om man dessutom sköljer igenom glasburken med kokande vatten precis innan man fyller den verkar nedbrytning och försämring av snuset dröja nästan oändligt länge.

Då faktumet att jag är lika barnslig och lekfull är exakt samma som att jag fyller 50 år om två månader har jag definitivt lagt lika mycket (troligen mer) tid på att förpacka mitt snus på sådana sätt som tilltalar mig själv. Det har blivit många beställningar på dosetiketter från ‘Sticker App’ genom åren.

Allra roligast (och tidskrävande) har varit att skapa egna snussatser eller specialförpackningar att donera till olika auktioner för välgörande ändamål, eller bara att skicka något till någon snusvän som en överraskning.

Summan av kardemumman är alltså: Snus blir som godast när man har roligt och när man gör det med god hygien och då och då överraskar någon man tycker om med en oväntad present. Och att man kan göra snus av nästan vad fan som helst.