2021 var på många plan ett betydligt sämre odlingsår för mig än de tre föregående och därmed var det också det mest lärorika hittills. För så är det. Man måste försöka se motgångar som viktig erfarenhet hur svårt det än kan vara.

Tobaksplantan i sig är enormt växtkraftig och inte särskilt svår att odla, men förutsättningar som mängden skadedjur är uppenbarligen både föränderlig och cyklisk.

Dessutom ingår ett opålitligt klimat och en kort säsong när man bor i ett land så långt norrut på världskartan. Solen och värmen är sällan densamma år efter år under de kritiska månaderna, något som kan stöka till det ännu mer längst vägen.

Likt legenden om Icarus flög jag för nära solen vilket fick mina tobaksvingar av vax att smälta när jag planterade ut en vecka för tidigt. Många blad nöps av frost.

Just minusgrader är en av få saker tobaksplantan inte klarar av. Bladens celler sprängs och gör att det dör, det vet både jag och andra som odlat tobak tidigare. Ändå blev ivern större än förståndet och chansnigen sargade mina plantor hårt även om ingen dog helt.

När de just återhämtat sig vräkte regnet ner, något jag annars uppskattar tidigt på säsongen eftersom vattnet hinner tränga ned på djupet ordentligt. Tyvärr väckte vätan i kombination med den ganska varma vintern innan antagligen fler mördarsniglar än någonsin tidigare och de kastade sig över smörgåsbordet.

En period av sol och värme fick slutligen bukt med sniglarna och tobaken fick tid att börja om igen. Därefter satte merparten av dem fart och någon gång i mitten av juli såg landet ut ungefär som vanligt. Dock kändes det som att bladen blev aningen mindre ”köttiga” än tidigare år och vem kan klandra dem efter en så hård start.

I takt med att tobaksbladen började mogna skördade jag dem och hängde på käppar, men experimenterade även genom att hänga ett par plantor hela. Det senare konceptet blev med tiden så lyckat att jag i slutet hängde alla kvarvarande plantor hela.

Bladen gulnade helt och hållet otroligt fort och jag hängde dem därefter på käppar för slutkurering ute under tak.

Då kom regnet. Så här i efterhand minns jag sommaren 2021 som rätt solig i juli, men augusti och september blev ett enda ihållande regninferno. Den höga luftfuktigheten och den relativa kylan med dagstemperaturer som sällan klättrade över 15 grader fick vitt mögel att uppstå i bladnervernas tjockaste delar. Och även om jag hann plocka om bladen och torka bort ytligt vitmögel på många och sedan hänga dem där det var bättre luftgenomströmning, fick jag kassera en hel del där möglet spridit sig mer och djupare.

Efter en makalöst arbetssam förflyttning av käpparna till stugans loft upphörde problemen med mögel. Även om stugan saknar uppvärmning tycks fukten minska betydligt bakom vindskyddande brädor och efter hand kunde bladen följa med hem till lägenheten utanför Stockholm för sluttorkning.

Det jag tar med mig till årets odling är att vara mer tålmodig vid utplanteringen och vänta en extra vecka, samt vänja plantorna successivt vid utomhusklimat några timmar om dagen innan. Och att först hänga alla plantor hela för att sedan låta bladen kurera vidare uppe på Grufstugans loft.

Vad jag skall göra åt den årligen tilltagande mängden sniglar vete fanken. Förmodligen bara fortsätta jaga dem manuellt och spetsa dem med kebabspettet i rostfritt stål som redan har så många singelliv på sitt samvete. Framför allt i början när de lägger mycket ägg. Och avslutningsvis helt skippa försök med täckodling eftersom grästäcket visat sig bli en alltför lockande boplats rakt under mördarsniglarnas favoritmat.