Om att någon (jävla) gång göra färdigt sitt snus.

Det är lurigt med snus, eller snarare smaken av snus. I synnerhet om man ganska sent i livet lyckats bli lika ambivalent i munhålans smakreceptorer som man varit i livets samtliga vägvalet och inriktningar så långt det går att minnas. Att hålla en röd tråd så att man till exempel kan ro sina projekt i hamn är troligen en av de mest eftersökta egenskaperna hos så väl arbetsgivare som livspartners.

Tidigare visste jag att jag vid alla tidpunkter alla dagar alltid ville ha en pris Ettan under läppen, så det är det enda beslut som alltid varit helt problemritt för mig.

När jag gläntade på dörren till hemtillverkning av snus 2019 blev jag av med den sista trygga punkt jag haft i livet, ingen hade ju berättat för mig att bakom den döljer sig lika många parallella universum som det finns flagor av mjäll på ryggtavlan och kragen på en äldre herres mörkblå kavaj.

Jag gör vansinnigt mycket snus och har sällan mindre än 8-10 lådor snus i kylen. Vissa är färdiga att använda, vissa är lovande men saknar den sista handpåläggningen för att balansera fukt och konsistens, och några har varit så goda att jag redan tröttnat på dem.

Trots en synbart överdådig rikedom på den punkten är varje morgon en kamp mot klockan för att hitta något att fylla de dosor som skall med till jobbet och nte sällan fuskar jag genom att fylla dosor med snus som inte är färdiglagrat eller bearbetat och sedan spraya lite vatten med blomspruta över innehållet för det skall gå att forma någorlunda utan att allt hamnar i knäet.

Just idag har jag tur. Den Pandoras box 003 jag gjorde förra helgen har redan börjat släppa bismaken av natriumkarbonat under nedbrytning och går utmärkt att snusa med hjälp av en liten vattendusch och jag skall göra mig själv tjänsten att ge den någon minut i assistenten senare i eftermiddag.

Dessutom upptäckte jag att lådan med namnet ‘Shrek’ på (efter barnfilmen om det gröna fula trollet) var så väl kramvänligt som fantastiskt gott. Det innehåller nästan till hälften hemodlad och väldigt gröntorkad tobak från 2020 och lite rustica från samma år som har fått sällskap av oriental, virginia och burley köpt som hela blad från Tyskland tidigare. Enligt anteckningarna innehåller det dessutom te med smak av kanel och äpple, men det är inget mina simpla smaklökar anar.

Hur som helst är jag nöjd över att äntligen ha ett gott snus färdigt och på plats och känner mig genast inspirerad att sätta sista touchen på några av de övriga halvfärdiga snusburkarna. Jag vet knappt vad de som döpts till ‘Humle klubba’, ‘Anejt’ och ‘Atulav’ innehåller för tobak, men eventuellt kan jag både vara vetenskaplig, innovativ och tidseffekriv genom att blanda alltihop till en ny favorit…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s